Det är snart jul. Jag har inte riktigt hängt med - i år heller.
Har pysslat ihop en adventsstake och fick tända tre ljus på en gång. Får elda lite ojämnt för att det ska bli så där snyggt snett som det ska vara. Jag har sytt julgardiner. Tre röda paneler med guldornament på. Det känns riktigt ombonat i lägenheten. Den elektriska ljusstaken står och lyser med sin juleglans och julgranen luser med sin frånvaro. Något sådant skulle aldrig få plats. Inte ens en yttepyttig.

På torsdag åker jag norrut. Då ska Borås och Nordh få ett besök och sen åker vi tillsammans upp till vintern och en riktig jul. Får höra av föräldrarna att de har ett par decimeter gnistrande snö och tio grader kallt. Precis som det ska vara på jul. Det känns bra att komma upp och få lite vinter en vecka om året. Det är verkligen lagom.

Igår var jag i Alnarpsparken och fotade. Där blommar det litegrann här och där. När jul och nyår är över är det hög tid för våren att gara intåg, så det är skönt att åka ut dit ibland och få sig lite vårhopp. Plötsligt där vi gick, hängde en brudbukett i en grenklyka. Det är då man blir glad att man har kameran med sig. Här är några av bilderna.

Det här klippet är bara så underbart att jag måste dela med mig. Det här är kärlek - och tålmodighet.

Jag har gett upp. Jag trivdes aldrig riktigt på jobbet i Norrköping, så nu lämnar jag stan och flyttar hem till Malmö igen. Nu ska jag bli sambo på riktigt och vi har i helgen kämpat på bra med att rensa ut och möblera om så att allt ska få plats när jag kommer med mitt lass. Han har en liten tvåa med kokvrå, så det är en utmaning!
Just nu sitter jag i min lägenhet i Norrköping och tittar ut över halvfulla bananlådor och högar av "släng", "spara" och "kanske". På fredag går flyttlasset. Det gör mig glad. Jag har inget nytt jobb på gång, men befrielsen av att äntligen ha tagit ett beslut gör mig uppfylld och lycklig. Jag hoppas det håller i sig länge!
Nu ska jag äntligen vara lite ledig. Semester! Efter jul ska jag börja kämpa med jobb.

En låt som gör mig glad:
OPM med Heaven is a Halfpipe

Jag springer, långsamt och lugnt. Jag har oändliga krafter. Jag befinner mig på savannen en sommarlik solig dag och jag ska springa till horisonten. Mitt hår fladdrar lätt kring öronen, det kan jag se i spegelbilden i fönstret framför mig. Utanför är det mörkt och kallt. Årets första snö slänger i luften och människor är kalla och blöta. Bilarnas lyktor skapar reflexer i den våta vägbanan. Men jag befinner mig på savannen, jag är varm och lugn. Inget kan skrämma mig här. Jag ser savannens djur på avstånd, men jag är inte rädd, för de kan inte skada mig här. Jag ser horisonten framför mig. Dit ska jag.

Min andning är lugn och regelbunden, jag andas med munnen stängd. Det kommer dröja länge innan jag blir trött. Tio minuter har gått och på löpbandet bakom mig ställer sig en ung man som påminner om min kära pojkvän. Han springer snabbt, liksom honom. Jag kan inte låta bli att snegla på honom genom hans reflexion i fönsterrutan.

Tankarna vandrar vidare till jobbet, till hemmet, framtiden och tillbaka till savannen. Jag är en fri människa utan krav på mig. Jag har inget arbete, jag lever med naturen som en forntidsmänniska. Jag springer barfota mot horisonten. Det påminner mig om att jag måste köpa nya skor nu när jag har börjat springa inomhus. Jag behöver ordentliga löparskor.

När trettio minuter gått stiger mannen bakom mig av bandet och torkar svetten. Han sprang fort. Jag springer långsamt och lugnt och har krafter kvar. Jag andas fortfarande med munnen stängd. Utanför fortsätter snöandet och regnandet. Blöta människor strömmar till gymmet.

Trettiofem minuter. Det börjar bli svårt att koncentrera sig på savannen. Jag stirrar blint framför mig och ser enstaka träd närma sig långsamt. Tankarna surrar fortare. Jobbet, hemmet, jobbet... Jag vill fortfarande vara barfota på savannen. Ljudet från löpbanden runt omkring mig är högt. Men på savannen är det tyst och varmt och skönt.

Trettiosju minuter. Vid fyrtio minuter ska jag börja sakta ner. Jag tittar ofta på timern nu. Jag försöker koncentrera mig på bilarna utanför. Någon har stannat vid vägkanten med varningsblinkers på. Jag undrar om det är problem med bilen eller om det bara var ett bra ställe att hämta upp människor på eftersom det regnar.

Trettioåtta minuter. Å vad långsamt det går nu. Savannen, savannen...

Trettionio minuter. Nu är det snart dags. Jag känner ett lätt tryck över bröstet. Pulsen är hög nu. Precis som det ska vara. Nedräkning nu. Jag stirrar på timern. Vid 40 saktar jag ner och promenerar i fem minuter.

Jag är nöjd och svettig.

Jag får varje dag statistik över besökare på bloggen via susnet. Där ser jag också varifrån de kommer och om de kommer från en google-sökning kan jag se vad de har sökt på.

Idag blev jag lite road när jag såg att någon hittat till min blogg via sökorden +skinnställ +bröst. Jag kan tänka mig vad personen i fråga hade tänkt sig och jag förstår också varför beslutet att besöka min sida inte var svårt att ta. I träfflistan ser nämligen min blogg något misstänkt ut:



Naturligtvis beror det på att jag skrivit just de två orden var sin gång under maj månad. Det ligger båda på sidan "maj". Även om de inte finns i samma inlägg så visas det så här skumt av Google. Lite festligt.

När jag nyss gick hem till min nya lägenhet i Norrköping (japp, jag flyttade från studentrummet i helgen) efter ännu en dag på mitt nya jobb i Norrköping strilade regnet ner. Det har det gjort nästan hela dagen. Och gårdagen. Jag är numera lycklig innehavare av ett rejält regnställ av varsel-typ, dvs skrikgult och med reflexer, och ordentliga gummistövlar med stålhätta och trampskydd. Jag är verkligen lycklig över det idag! Tillsammans med kepsen märker jag knappt att det regnar. Jag blir inte blöt någonstans. Inte ens glasögonen blir prickiga.



I början tyckte jag det var lite pinsamt att gå omkring på stan i arbetskläder. Man syns ju verkligen, och folk tittar ju också. Men nu bryr jag mig inte. Jag orkar inte. Visst tittar de, men då tittar jag tillbaka.

Jag tycker det är roligt med kläder. Jag är ingen modefreak som i och för sig de flesta verkar vara nu för tiden, men jag tycker om att köpa lite nya kläder då och då, och piffa till mig och se lite fräsch ut. Men med det här jobbet går man ju med varselkläder hela dagarna och när jag kommer hem åker mysbyxorna på. Det blir inte mycket piff här inte. Det är tråkigt.

Jag började närma mig lägenheten och gick och tittade ner i asfalten när jag såg något jag tyckte liknade en liten benbit och tänkte att det kanske suttit på något litet djur. Ja, livet är hårt för små djur. Risken att dö är stor. De måste verkligen lägga all tid och energi på att överleva. Sen ser jag upp och ser en skylt som visar att jag just går förbi en frisör. Det slår mig att vi människor inte direkt tänker på att vi kan dö. Vi har inte alls samma hårda liv som djuren. Vi bekymrar oss istället med samma entusiasm för hur vi ser ut i håret.

Galet, tänker jag och blir återigen nöjd med mitt skrikgula regnställ.

Jag försöker hålla fast vid tanken att jag gjorde rätt som flyttade för det här jobbet.

Det kommer bli en jobbig vecka.

Idag var en ganska okej dag. Måndag betyder städdag. Det innebär ett lätt intelligensbefriande låghastighetsjobb som passar utmärkt när man är lite måndagstrött och småsliten. Jag pratar om plockpinne, sopsäckar och tömning av papperskorgar. Det är bara all hundbajs som stör. Efter en hel dag i bilen känns det som om kläderna sugit åt sig lukten och man själv går omkring och stinker. Förmodligen gör man det också...

Jag har skrivit om skräpplockning förr men de områden jag jobbar i nu är så mycket bättre. Här slänger man det mesta skräpet i papperskorgarna! *Fanfar*

Två äventyr förhöjde kvaliteten på dagen. Den första var när jag upptäckte vad som fanns i botten av en papperskorg. Det krälade och kröp och var gult. Med tanke på rubriken jag valt kan ni nog gissa. Jag antar att någon slängt något ätbart där för en bra stund sedan. Nu, efter en stund i värmen och med så mycket gott att äta har de små likmaskarna förökats till hundratals. För visst är det väl samma maskar som äter på lik? Hur som helst var det riktigt äckligt. Vi sparade den till sist, stoppade den säcken i en säck som vi sedan stoppade i en till säck och knöt ihop ordentligt. Sen for vi snabbt till returstationen och slängde. Det var till och med så att de var där och hämtade containern direkt efteråt. Väck med de onda maskarna. Bränn dem! Bränn dem!

En annan spännande sak som hände var när vi svängde av på en avfart där två större trafikleder möts. Den här avfarten har två körfält, där vi hela tiden höll till höger eftersom det föll sig naturligt genom att vi på så vis bara fortsatte i samma körfält. På trafikleden till vänster om oss kom en större minibusstaxi med husvagn på släp (!) och började blinka ut till höger. Eftersom det fanns två körfält och bara vi som skulle svänga av antog jag förstås att den skulle välja vänster körfält. Men den fortsatte svänga tills jag fick tvärbromsa. Vid det här laget letade jag panikslaget efter tutan och såg med stora ögon hur sidobackspegeln skrapade mot husvagnssidan. Det såg ut som om den fladdrade. Till slut hittade jag tutan och lade mig på den, men då var vi redan bakom husvagnen och jag kände hur adrenalinet liksom bedövade hela kroppen. Jag och min medpassagerare sommarjobbaren bara gapade av chocken. Sen började vi andas och några sekunder senare brast vi båda ut i ett lättat skratt. Phu! Det var nära.

Man blir arg! De hade ingen anledning att snabbt komma ut i det körfältet eftersom båda körfälten löper sida vid sida en lång bit och inga avfarter finns där. Förmodligen såg de sig inte för och såg oss inte alls. Man blir också chockad och rädd.

Man frågar sig: Vad är det för idioter som är ute och kör egentligen? Bränn dem! Bränn dem! Eller nja...

Fast just nu är jag nog mest lättad över att det gick så bra som det gjorde.
Tack för idag. Imorgon är en ny dag.

Hej världen!
Jag lever.

Jag befinner mig i Norrköping för tredje söndagkvällen i rad nu. Det kommer bli oräkneliga resor mellan Malmö och Norrköping framöver.

Jag huserar i ett studentrum, men flyttar till lägenhet i månadsskiftet. Det är bra. Det enda som inte är bra med det är att helgerna, de värdefulla helgerna jag vill spendera med pojkvän och kisse går åt till flyttpackning. Det gör mig irriterad. Jag tycker inte om att flytta heller. Jag blir arg och otålig. Det kan J intyga efter gårdagen då vi flyttade akvariet till hans lägenhet. Det gick bra till slut efter några timmars slit och blaskande. Fem småfirrar strök tyvärr med, men de var väl för svaga helt enkelt. Ett gott råd till alla som ska företa sig detta är att inte få i sig nåt akvarievatten. Min mage har varit lite upprörd idag... Men akvariet blev jättefint och klart.

Jag har köpt en ny dator, en bärbar som jag är så glad för. Och jag har skaffat portabelt bredband, så nu kan jag ta med datorn och fortfarande surfa nästan var jag vill. Frihet.

Det är tyst utanför mitt fönster ikväll. Det brukar det inte vara. Bilar brukar fara förbi med hög musik. Folk brukar röra sig på gatan och prata och tjoa. Men det beror kanske på att det har regnat. Människor är rädda för regn. Det enda som hörs ibland är bussen som gasar förbi. Jag bor nästan mitt i centrum nu. Om ett par veckor kommer jag bo ett par kilometer söder om stan. Jag hoppas det blir bra.

Jag är inte så orolig. Konstigt nog så är jag väldigt lugn. Jag brukar ha spända axlar, men jag har inte alls haft ont de här första veckorna. Jag har hittat ett par ställen i stan där de erbjuder massage och jag har valt ut två gym jag ska välja mellan. Idag har jag med mig träningskläder så jag kan börja röra lite på mig igen. Stegräknaren sitter dock alltid på. Omkring 12-14 tusen steg brukar det bli dagar när jag jobbar ute.

Nu är det nog dags för mig att gå och lägga mig. Det brukar bli omkring kl 21 annars, idag var jag lite uppe i varv och inte så trött. Men nu kan jag nog somna.

Godnatt världen. Nu vet ni att jag lever och var jag befinner mig.

Jag har fått höra att jag bloggar för lite och det är så sant så sant. Jag skulle gärna vilja uppdatera varje dag. Jag orkar bara inte. Och så är det sällan jag har något bra att säga. Nu kommer det bli ännu mindre bloggande, för jag kommer från och med idag vara i Norrköping söndag kväll till fredag kväll. Jag åker om en timme.

Jag kan inte säga att jag är nervös. Inte speciellt mycket i alla fall.

Inatt ska jag sova på vandrarhem och sen blir det studentrum juli ut. Jag ska titta på en liten billig etta på måndag, som är ledig från den första augusti. Det är ju perfekt. Hjälp mig bara att hålla tummarna för att den verkar okej och verkar ligga i ett okej område.

Så nu slutar sambolivet... typ. Jag kommer vara sambo på helgen och särbo i veckorna. Det blir kanske ganska bra. På veckorna när man är trött efter jobbet är man ju inte speciellt trevlig ändå. Och nu kanske man tar tillvara på helgerna mer.

Jag kommer alltså inte ha någon dator med mig upp eftersom jag nu har en stationär sak. Det kommer bli rastlöst, men jag har laddat med böcker och pod-sändningar. Och så har jag ju matteböcker att räkna lite ur. Det är ju bara fem dagar till att börja med. Och som sagt, man gör ju inte så mycket på kvällarna ändå, förutom att laga mat och äta.

Så nu sticker jag. Jag skriver kanske lite nästa helg. När jag inte har datortorka längre. Ta hand om er.

Något jag har stört mig extra mycket på senaste veckan är alla låtar jag fått på hjärnan. Jag undrar om alla ständigt går runt med musik i huvudet. Så är jag i alla fall. Det har kanske att göra med att jag är auditiv som jag konstaterat i tidigare inlägg. Jag har ofta en och samma textrad sjungandes i huvudet i timtal. Ibland nynnar jag med - tills jag blir irriterad på mig själv och försöker hålla tyst. Men det leder bara till att jag börjar klappra melodin med tänderna. Då är det åtminstone bara jag som hör. Jag försöker nämligen hålla klapprandet på en hyfsat låg nivå och med läpparna slutna. Jag tror inte att någon har kommit på mig ännu. Detta är fasansfullt störande. Sedan mitt undermedvetna kom på det här sättet att hålla fast vid låtar på hjärnan så sitter de i längre.

Frågan är var alla låtar kommer ifrån. Ofta är det förstås någon melodi som spelas på radio som hänger kvar en stund, men ibland kommer det gamla åttiotalsklassiker som jag inte hört på åtminstone några månader. Hur kommer man på sånt?

Jag tänkte bjuda på två favoriter som lätt sätter sig. Håll tillgodo.





Även känd som "We're not gonna take it" av Twisted Sister:

Jag ska erkänna en sak.

Min bästa vän har beskrivit den enda midsommar vi har firat tillsammans och jag kom inte ihåg den. Vissa bilder av den har jag. Det var lagom varmt och soligt, vi åt på en klippa vid Vänern och vi hade trevligt. Hur det var i övrigt fick jag läsa här. Jag känner mig så dum. Att någon glömt tolkar man ju ofta som om händelsen inte var speciellt viktig, att det inte var värt att minnas eller att det till och med var så illa så att man förträngt det. Jag mår ofta dåligt av det. Jag kan lova att jag hade jättetrevligt midsommar 2005!

Jag skriver dagbok av just den här anledningen. Det är så oerhört pinsamt att inte komma ihåg vad som hänt. Jag kommer förstås ihåg i stora drag vad som hänt i mitt liv, när jag flyttat, bytt jobb, börjat plugga, pojkvänner, men inte mer detaljerat än så. Jag kommer inte ihåg vilka jular jag firat borta eller vad som hände en viss midsommar. Jag kan få minnesbilder av olika midsomrar, men inte placera dem.

Jag har hört någonstans och jag tror att det måste vara så, att alla minns olika saker. Somliga har svårt att komma ihåg detaljer och jag är en av dem. Jag hade en pojkvän en gång som var tvärtom och jag fick ofta höra att jag var dum som hade dåligt minne. Jag skulle anstränga mig mer. En gång sa han förnärmat: "det sa jag ju till dig för ett år sedan!"

Eftersom jag anar att minne och inlärning har ett samband och jag vet att det finns en rad olika inlärningsstilar, så sökte jag på nätet och hittade några tester via skolutvecklingsbloggen. Efter att ha gjort testerna så kan jag konstatera vem jag är.

Auditiv
"Den auditive lär genom hörseln. Han tycker om att lyssna, men är otålig att själv få prata. Han samtalar både med sig själv och andra. Han har lätt att komma ihåg det han diskuterat och vill gärna ha en dialog om det han ska lära sig. Den auditive avbryter med frågor och kan upplevas som långrandig. Han talar bättre än han skriver. Han tycker om musik och har lätt för att lära språk, i alla fall om det är talat. När den auditive blir arg får han verbala utbrott."
"En auditiv person lagrar informationen med hjälp av ljud och genom att höra sin egen och andras röster i huvudet. En auditiv person sägs flacka med blicken från sida till sida eller titta neråt åt sidan när han funderar."
Det är nog mycket som stämmer här. Fast i skolan har jag alltid betraktats som tystlåten. Det är först i mindre grupper och bland människor jag känner som jag blir pratig. Och då kan jag prata mycket.

(Enligt den klassiska V A K-teorin (Visuell, Auditiv, Kinestetisk). Test finns på: http://www.cfl.se)

Abstrakt sekvensiell (analytisk tänkare)
"Är logiska och rationella. Är respekterade för sitt intellekt och sin verbala förmåga. Älskar logiskt tänkande, teorier och abstrakta tankar. Tycker om att reflektera och analysera information. Ställer upp hypoteser. Organiserar gärna tankar runt teman och gillar att diskutera olika sidor av samma tema. Böcker är en viktig del i deras värld. Vill vara oberoende, vill forska fritt och självständigt, gillar föreläsningar och självinstruerande material, ogillar rollspel och grupparbeten, ogillar repetition. Gillar när akademisk briljans belönas. (8% av befolkningen)"
O ja, visst är jag analytisk. Jag tänker gärna och organiserar. Det här är jag.

(Enligt Gregorc tankestilsteori. Test finns på: http://larstilar.cfl.se)

Assimileraren (förklararen)
"Vill ha teori och fakta, lyssnar på experter, tänker igenom idéer och ställer sig frågan: Vad är viktigt inom området? Assimileraren lär sig genom experter, föreläsningar, processgenomgångar och egen forskning. Assimileraren föredrar att läsa manualer framför att pröva sig fram, men har också glädje av lärarledda lektioner och föreläsningar där grundläggande begrepp tas upp. Då får han/hon en bra grund av teorier att använda när han/hon skapar modeller av verkligheten. Assimileraren föredrar ofta att arbeta på egen hand och tenderar att sitta tyst och bli inåtvänd i gruppdiskussioner. Nyckelfrågan för assimileraren är Vad?"
Just det. Tänka först och pröva sen. Ordning och reda.

(Enligt Kolbs teori om de fyra lärstilarna. Test finns på: http://www.utbildningsinfo.se)

Okej. Vad säger detta mig om mitt minne och minnets funktioner? Ingenting. Men jag läser vidare och återkommer kanske i det ärendet.

Jag har inte bloggat på ett tag. Jag är medveten om det. Det har sin orsak.

Jag har blivit erbjuden ett jobb - i Norrköping. Det har sina fördelar och nackdelar och det har uppslukat mig helt och hållet senaste veckan. Jag har knappt kunnat tänka på annat. Men så är det och jag har till slut tackat ja, så snart bär det av till Norrköping. Med blandade känslor.

Spännande - ja.
Ångestfyllt - ja.

Jag har vid flera tillfällen här i bloggen beklagat mig över att min hjärna känns mosig och otillfredställande långsam. Detta ämnar jag göra något åt och eftersom jag har hört att hjärngymnastik är bra för kvicktänktheten och eftersom jag aldrig känt mig så smart som när jag pluggade en massa matte på gymnasiet så är det med hjälp av matematik jag tänkte göra det. Kalla mig gärna galen, men jag var på biblioteket idag och lånade lite matteböcker för gymnasiet idag. Nu skall här räknas! Sen får vi se om det dyker upp fler och fler intressanta inlägg här på bloggen.

Denna lilla artikel om Flynn-effekten förklarar till exempel varför jag bör repetera matten för att bli smartare. Den ger också belägg för att den länge antagna uppfattningen att folk har lägre IQ i små isolerade hålor (!). Den är skriven av Anders Sandberg. Även om det inte är en granskad vetenskaplig källa så gav den lite insikter. Trevlig läsning!

Studenterna har blivit utsläppta på grönbete och är smått galna. Äntligen sommarlov! Jag undrar vad alla ska göra... Jag önskar att jag hade ett alldeles ledigt sommarlov igen... Ack de sköna tiderna. Nu får jag inte ens semester, för det får man till vintern när man jobbar säsong.

Men de är i alla fall roliga att se, de små kalvarna när de blir utsläppta. De riktigt spritter överallt. Detta får mig att tänka på en liten melodi, nämligen Mitt sommarlov med Anita Hegerland.

Jag tog bilen ut till min gamla lägenhet idag för att titta till den, vattna blommor och hämta post bland annat. Det är en tur på två gånger tjugo minuter. På den korta tiden hann jag observera en hel del.

På väg ut ur stan såg jag en brandbil fara förbi i full utryckning. En bit bort såg jag orsaken - en motorcykelolycka. Två motorcyklar stod vid sidan av vägen och en förare låg i skinnställ på marken bredvid. Det verkade som om hjälm hade använts här tack och lov, till skillnad från här.

På vägen hem körde jag en bit på en lite mindre väg, dock en 70-väg. Här var det två ungar som cyklade hit och dit på fel sida vägen och i bredd. Livsfarligt naturligtvis. Jag saktade ner och kröp förbi i 30 innan de ens upptäckte mig. I värsta fall hade de kunnat vingla över på min sida och jag kommit alldeles för fort. Efteråt tänkte jag att jag borde ropat nåt åt dem, åtminstone upplyst om att man ska cykla på höger sida och aldrig i bredd.

Lite närmare stan blir vägen större, här är två körfält i var riktning avskilda med en gräsremsa och räcke. Här körde jag i upp emot 80 och tyckte att jag körde fort. Men samtidigt svischade alla andra förbi i betydligt högre hastigheter. Folk är inte kloka. Det är inte konstigt att olyckor sker hela tiden.

Jag tycker det är viktigt att hålla på trafikreglerna. Då vet alla vad som gäller och färre olyckor sker. Men folk är inte kloka, så ta det lugnt i trafiken. Snälla.

Pretto A-S

Dagens låt, som jag haft på hjärnan hela dagen och som också visar vilket humör jag varit på idag - gladpop - är... Big girl (you are beautiful) med Mika.

Häromveckan skulle jag helt oskyldigt gå genom ett av Malmös inte alltför dåliga kvarter för att handla lite grejer på apoteket och när jag rundade en husknut stod det plötsligt en utbränd bil där, parkerad mitt i raden av andra bilar längs gatan. Trädet ovanför hade helt svartnade blad av värmen och stanken av bränt sot kändes fortfarande. Jaha. Busliv här också?

Igår när jag stod och satte staket längs en nyplanterad rabatt i ett lite busigare område, dock inte Malmös värsta, körde ungarna rally med mopederna fram och tillbaka längs cykelvägen och oss. En återkommande moppe med tre tonåringar utan hjälm kom farande alldeles för fort och man förstod att det skulle gå illa i svängen, dock kunde man inte ana att det skulle gå så illa som det gjorde. I t-korsningen hann de inte svänga riktigt och samtidigt körde de över en brunn som låg i en liten grop. Illa illa. Tjejen som körde skrek till, om jag uppfattade det rätt med viss förtjusning i rösten. Jag hann se att alla tre på mopeden lättade från sitsen och sen for de rakt in i en trottoarpratare - och en tjej på omkring tio år. Mopedisterna flög av och den lilla tjejen låg blödande och skrikande kvar på gatstenen. Stackars liten klarade sig nog efter omständigheterna bra och blev omhändertagen av butikspersonalen. Jag hoppas någon ringde polisen. Jag hörde en av passagerarna ringa någon efteråt och säga att föraren "fuckat det ordentligt, alltså". Jo, så kan man ju uttrycka det.

Min katt Stina har jag nämnt förut här i bloggen. Hon är en sköldpaddsfärgad bondkatt som alltid bott i lägenhet och är rädd för världens storlek. Bäst trivs hon i fönstret där hon kan titta och jama på fåglar och insekter eller liggandes på bröstet när man ligger i soffan. Av någon anledning så tycker hon bättre om att mysa med män (!). Men hon blir tydligen mer uppspelt när jag kommer hem från jobbet än när sambon kommer hem.

 

 

Hon är en social katt som alltid vill vara med där det händer något, såvida det inte är för skrämmande, som dammsugaren. Då ligger hon och trycker under sängen tills det är klart. Men ringer det på dörren är det hon som är först där för att hälsa. Hon pratar inte lika gärna med främlingar, men med J och mig pratar hon en massa hela tiden. Mäh, hm, meoäh och mjä är standardfraser. I fönstret är det mest "mäh!" som gäller. Andra katter har hon inte mycket till övers för.

 

Hon leker helst med trådar och tampar, men kläder och skosnören är förbjudna leksaker, det vet hon. Men drar man ett snöre längs golvet är hon genast där. Fast hon kan lika gärna bestämma sig för att det är färdiglekt och lägga sig ner där hon är eller bara vända rumpan till och vandra från den nyss oemotståndliga leksaken. Några goda lekkamrater är akvariefiskarna som hon gärna jagar genom glaset.

 

 

Medan jag skriver det här inlägget har mina fårskinnstofflor tagit kattens favoritplats bredvid skrivbordsstolen och hon går runt några varv och jamar, tittar upp mot mig som för att fråga var jag nu tänkt att hon ska ligga. Mitt mattehjärta klappar nu lite extra kärleksfullt. Jag jamar tillbaka till henne och hon svarar med ett fundersamt "mjo?".

Sen hoppar hon upp i mitt knä, på det mest omöjliga stället, där hon egentligen inte borde få plats, mellan mitt uppdragna ben och armen som hänger fram mot tangentbordet. Och jag får en kärleksfull liten nos mot näsa-buff. Hon får sitta på mitt ben, eller rättare sagt i vinkeln mellan mitt uppdragna ben och mitt bröst, en plats hon accepterar fullt ut. Hon åmar sig lite, stöter ut några karaktäristiska "hm" och börjar spinna. Medan jag skriver med en hand tittar hon upp mot mig med sina kisande små smaragdögon och ger mig en ordentlig eskimåkyss med sin fuktiga lilla nos och så får jag ett par ömma små slick på näsan.

Plötsligt är det något som rör sig utanför fönstret och hela hennes lilla överkropp sträcker sig mot ljuset. Halsen blir så lång så lång och ögonen som tefat, men det visar sig vara falskt alarm. Det var visst inget kul att titta på och hon slappnar av igen. Jag stryker henne över huvud och rygg och kliar henne så där bakom örat som hon tycker så mycket om.

 

Efter ytterligare ett par minuters enhandsskrivande kastar hon sig plötsligt rätt ut i luften, vilket förvandlas till ett vigt hopp som hon landar som bara en katt kan. Det var dags att äta lite lunch. Ja, klockan var ju flera minuter över tolv för tusan. Och kvar sitter jag med en tät matta av katthår på tröja och byxa.

Jag torkar av tangentbordet från hår när jag känner att jag blir betraktad utifrån hallen. Jag vänder mig om och får ett "mjää!". Jag svarar naturligtvis med ett "mää" och får ett till "mjää!" innan hon styr kosan in i badrummet, troligen för att ligga och spana in under badkaret en stund.

 

Jag har skaffat en ny borste till henne. Det kan ha varit det bästa jag gjort på länge. Eftersom hon fäller så extremt mycket hela tiden har vi katthår överallt. Jag menar överallt. Jag hade en borste tidigare som var ganska värdelös. Den nya ser ungefär ut som en ullkarda och tar på ett enda drag lika många hår som den gamla borsten gjorde på fem minuter. Jag hoppas att något mindre hår ska flyga omkring i lägenheten nu. Igår när jag borstade henne med den nya borsten för första gången samlade jag en hårhög som var ofattbart stor. Skaffar jag bara en karda till och en spinnrock kommer jag kanske till nästa vinter ha samlat så mycket att jag kan sticka mig en tröja. Idag blev skörden ungefär hälften så stor, vilket ju bådar gott.

 

Jag behöver kanske inte säga att jag och sambon är storkonsumenter av så kallade klädvårdsrullar?

Fem minuter senare har hon gått sin runda runt lägenheten och är tillbaka i mitt knä igen och får lite kli på magen. Älsklingen.

 

 

Självdestruktivitet.

Jag vaknade 4.40 av att jag hade värk i nacken som strålade ner i rygg och upp i huvudet. Det var bara att börja massera.

Hur intressant är det? Det är mycket om mig i den här bloggen. Hur intressant är det? Jag är avundsjuk på Nordh som har många fler läsare än jag. Så blir det om man skriver om andra. Men jag har ju inga vänner så jag har ju inget att blogga om.

Nordh: "När jag har 500 tusen läsare om dagen så kommer fler att klicka in på din blogg också."

Jag kallades idag för Tant Grön. Det var också Nordh som sa det. Tant för att jag bloggar om mat och växter, grön för att jag gillar växter. Tråkiga Tant Grön (mitt eget tillägg), TTG.

På jobbet upptäckte jag att jag glömt hur man adderar och subtraherar. Jag får för lite stimuli. Hjärnan tynar bort. Jag har i alla fall en treårig universitetsutbildning. Fast det hade jag ju inte behövt.

Osammanhängande inlägg.
Korta meningar.

Positivitet. Jag vill i alla fall avsluta med det.

Om man visste att jag skrattade när jag skrev det här inlägget kanske det känns lite muntrare?