Jag tog bilen ut till min gamla lägenhet idag för att titta till den, vattna blommor och hämta post bland annat. Det är en tur på två gånger tjugo minuter. På den korta tiden hann jag observera en hel del.

På väg ut ur stan såg jag en brandbil fara förbi i full utryckning. En bit bort såg jag orsaken - en motorcykelolycka. Två motorcyklar stod vid sidan av vägen och en förare låg i skinnställ på marken bredvid. Det verkade som om hjälm hade använts här tack och lov, till skillnad från här.

På vägen hem körde jag en bit på en lite mindre väg, dock en 70-väg. Här var det två ungar som cyklade hit och dit på fel sida vägen och i bredd. Livsfarligt naturligtvis. Jag saktade ner och kröp förbi i 30 innan de ens upptäckte mig. I värsta fall hade de kunnat vingla över på min sida och jag kommit alldeles för fort. Efteråt tänkte jag att jag borde ropat nåt åt dem, åtminstone upplyst om att man ska cykla på höger sida och aldrig i bredd.

Lite närmare stan blir vägen större, här är två körfält i var riktning avskilda med en gräsremsa och räcke. Här körde jag i upp emot 80 och tyckte att jag körde fort. Men samtidigt svischade alla andra förbi i betydligt högre hastigheter. Folk är inte kloka. Det är inte konstigt att olyckor sker hela tiden.

Jag tycker det är viktigt att hålla på trafikreglerna. Då vet alla vad som gäller och färre olyckor sker. Men folk är inte kloka, så ta det lugnt i trafiken. Snälla.

Pretto A-S

Dagens låt, som jag haft på hjärnan hela dagen och som också visar vilket humör jag varit på idag - gladpop - är... Big girl (you are beautiful) med Mika.

Häromveckan skulle jag helt oskyldigt gå genom ett av Malmös inte alltför dåliga kvarter för att handla lite grejer på apoteket och när jag rundade en husknut stod det plötsligt en utbränd bil där, parkerad mitt i raden av andra bilar längs gatan. Trädet ovanför hade helt svartnade blad av värmen och stanken av bränt sot kändes fortfarande. Jaha. Busliv här också?

Igår när jag stod och satte staket längs en nyplanterad rabatt i ett lite busigare område, dock inte Malmös värsta, körde ungarna rally med mopederna fram och tillbaka längs cykelvägen och oss. En återkommande moppe med tre tonåringar utan hjälm kom farande alldeles för fort och man förstod att det skulle gå illa i svängen, dock kunde man inte ana att det skulle gå så illa som det gjorde. I t-korsningen hann de inte svänga riktigt och samtidigt körde de över en brunn som låg i en liten grop. Illa illa. Tjejen som körde skrek till, om jag uppfattade det rätt med viss förtjusning i rösten. Jag hann se att alla tre på mopeden lättade från sitsen och sen for de rakt in i en trottoarpratare - och en tjej på omkring tio år. Mopedisterna flög av och den lilla tjejen låg blödande och skrikande kvar på gatstenen. Stackars liten klarade sig nog efter omständigheterna bra och blev omhändertagen av butikspersonalen. Jag hoppas någon ringde polisen. Jag hörde en av passagerarna ringa någon efteråt och säga att föraren "fuckat det ordentligt, alltså". Jo, så kan man ju uttrycka det.

Jag har varit sjuk. Hela förra veckan var jag hemma från jobbet. Det började redan den fredagen den sextonde med småhosta och småsnörvel, vilket sedan växte till extrem hosta och ständig heltäppa. Jag fick inte sova på nätterna och när en vecka gått gick jag till läkaren som skrev ut Cocillana-Etyfin, en stark drog med morfin. Jag som till och med är motvillig mot alkohol tyckte väl inte direkt att det kändes så bra att dricka morfin. Men sov gjorde jag! Uppenbarligen hade jag i sömnen när jag somnat första kvällen på medicinen ropat "ja!". Det är inget jag minns, men det var kul att få veta det på morgonen. Snacka om att vara glad att få sova!

Jag är nu, två veckor senare fortfarande lite hostig och snuvig, men inte alls som det varit. Jag hoppas att det snart kan gå bort. Saker vi inte gillar, nummer ett: virus.

Min katt Stina har jag nämnt förut här i bloggen. Hon är en sköldpaddsfärgad bondkatt som alltid bott i lägenhet och är rädd för världens storlek. Bäst trivs hon i fönstret där hon kan titta och jama på fåglar och insekter eller liggandes på bröstet när man ligger i soffan. Av någon anledning så tycker hon bättre om att mysa med män (!). Men hon blir tydligen mer uppspelt när jag kommer hem från jobbet än när sambon kommer hem.

 

 

Hon är en social katt som alltid vill vara med där det händer något, såvida det inte är för skrämmande, som dammsugaren. Då ligger hon och trycker under sängen tills det är klart. Men ringer det på dörren är det hon som är först där för att hälsa. Hon pratar inte lika gärna med främlingar, men med J och mig pratar hon en massa hela tiden. Mäh, hm, meoäh och mjä är standardfraser. I fönstret är det mest "mäh!" som gäller. Andra katter har hon inte mycket till övers för.

 

Hon leker helst med trådar och tampar, men kläder och skosnören är förbjudna leksaker, det vet hon. Men drar man ett snöre längs golvet är hon genast där. Fast hon kan lika gärna bestämma sig för att det är färdiglekt och lägga sig ner där hon är eller bara vända rumpan till och vandra från den nyss oemotståndliga leksaken. Några goda lekkamrater är akvariefiskarna som hon gärna jagar genom glaset.

 

 

Medan jag skriver det här inlägget har mina fårskinnstofflor tagit kattens favoritplats bredvid skrivbordsstolen och hon går runt några varv och jamar, tittar upp mot mig som för att fråga var jag nu tänkt att hon ska ligga. Mitt mattehjärta klappar nu lite extra kärleksfullt. Jag jamar tillbaka till henne och hon svarar med ett fundersamt "mjo?".

Sen hoppar hon upp i mitt knä, på det mest omöjliga stället, där hon egentligen inte borde få plats, mellan mitt uppdragna ben och armen som hänger fram mot tangentbordet. Och jag får en kärleksfull liten nos mot näsa-buff. Hon får sitta på mitt ben, eller rättare sagt i vinkeln mellan mitt uppdragna ben och mitt bröst, en plats hon accepterar fullt ut. Hon åmar sig lite, stöter ut några karaktäristiska "hm" och börjar spinna. Medan jag skriver med en hand tittar hon upp mot mig med sina kisande små smaragdögon och ger mig en ordentlig eskimåkyss med sin fuktiga lilla nos och så får jag ett par ömma små slick på näsan.

Plötsligt är det något som rör sig utanför fönstret och hela hennes lilla överkropp sträcker sig mot ljuset. Halsen blir så lång så lång och ögonen som tefat, men det visar sig vara falskt alarm. Det var visst inget kul att titta på och hon slappnar av igen. Jag stryker henne över huvud och rygg och kliar henne så där bakom örat som hon tycker så mycket om.

 

Efter ytterligare ett par minuters enhandsskrivande kastar hon sig plötsligt rätt ut i luften, vilket förvandlas till ett vigt hopp som hon landar som bara en katt kan. Det var dags att äta lite lunch. Ja, klockan var ju flera minuter över tolv för tusan. Och kvar sitter jag med en tät matta av katthår på tröja och byxa.

Jag torkar av tangentbordet från hår när jag känner att jag blir betraktad utifrån hallen. Jag vänder mig om och får ett "mjää!". Jag svarar naturligtvis med ett "mää" och får ett till "mjää!" innan hon styr kosan in i badrummet, troligen för att ligga och spana in under badkaret en stund.

 

Jag har skaffat en ny borste till henne. Det kan ha varit det bästa jag gjort på länge. Eftersom hon fäller så extremt mycket hela tiden har vi katthår överallt. Jag menar överallt. Jag hade en borste tidigare som var ganska värdelös. Den nya ser ungefär ut som en ullkarda och tar på ett enda drag lika många hår som den gamla borsten gjorde på fem minuter. Jag hoppas att något mindre hår ska flyga omkring i lägenheten nu. Igår när jag borstade henne med den nya borsten för första gången samlade jag en hårhög som var ofattbart stor. Skaffar jag bara en karda till och en spinnrock kommer jag kanske till nästa vinter ha samlat så mycket att jag kan sticka mig en tröja. Idag blev skörden ungefär hälften så stor, vilket ju bådar gott.

 

Jag behöver kanske inte säga att jag och sambon är storkonsumenter av så kallade klädvårdsrullar?

Fem minuter senare har hon gått sin runda runt lägenheten och är tillbaka i mitt knä igen och får lite kli på magen. Älsklingen.

 

 

Idag är det lördag och jag är sjuk igen. För en gångs skull skiner inte solen, men det gjorde den igår och i förrgår och dagen innan det och dagen innan... Vi har faktiskt inte haft regn sedan 1 maj. Det är lite märkligt att jag snart har jobbat i en månad och ändå inte jobbat i regn ännu, inte ens några pluttiga små stänk.

Mina senaste inlägg har varit lite deppiga, det är jag medveten om. Jag har tänkt på det ganska mycket och kommit fram till att jag nog är lite extra deppig. Jag har också snickrat ihop en egen liten analys av mitt välmående - eller avsaknad av.

Jag har pluggat största delen av mitt liv. De första åren var som en lek, jag älskade skolan och ville aldrig ha helg. Det var nio års grundskola och de sista tre åren upprättades ett mål med studierna, nämligen att få så bra betyg som möjligt så att jag kunde välja vad jag ville till gymnasiet. När jag väl skulle välja visste jag i och för sig inte vad jag ville, så det blev Natur. Det var väl så här i efterhand både ett bra och ett dåligt val eftersom jag förmodligen hade haft roligare om jag valt ett mer praktiskt program, men bra för att jag aldrig har behövt tänka på komvuxstudier för att bli behörig till högskolan. Och det var väl så jag tänkte också, oerhört praktiskt - och tråkigt. Målet nu var att få så bra betyg som möjligt för att kunna komma in på vad jag ville på högskola/universitet.

Jag började på högskola direkt efter gymnasiet för man måste ju "göra" något och "bli" något. Men halva världen rasade samman och jag hoppade av, flyttade hem och blev arbetslös. För första gången hade målet delvis suddats ut. Dock fanns det alltid där i bakgrunden, under mina knappa två år som butiksbiträde. Jag skulle ta en högskole- eller universitetsexamen, så att jag kunde "bli" något och få ett bra jobb, som man faktiskt kunde ha glädje av.

Det är nu när examen är (åtminstone i princip) avklarad som tomheten infinner sig. Jag har nått mitt mål, men det gjorde visst inte att jag fick ett bra jobb. Jag har ett arbete (alltid något i och för sig, om man ska vara lite positiv), där jag utför jobb som jag inte behöver min utbildning för. Jag jobbar delvis tillsammans människor helt utan högre utbildning och gör inte ett bättre jobb än dem, utan bara jobbar långsammare.

Och jag har ingen aning om hur jag ska kunna ta mig vidare i karriären.

På det privata finns det gott om mål, men inget går att genomföra utan att jag vet vad som händer med jobb. Livet står stilla.

Saker som väger upp är i alla fall:
1. Jag är numera lycklig sambo med en underbar människa
2. Jag har inga mer skolarbeten som måste göras
3. Min mysiga katt är alltid så supergosig och tillgiven - och pratig. Det kommer nog ett inlägg om henne snart, efter begäran.
4. Det är vår och sommaren är lång!

Självdestruktivitet.

Jag vaknade 4.40 av att jag hade värk i nacken som strålade ner i rygg och upp i huvudet. Det var bara att börja massera.

Hur intressant är det? Det är mycket om mig i den här bloggen. Hur intressant är det? Jag är avundsjuk på Nordh som har många fler läsare än jag. Så blir det om man skriver om andra. Men jag har ju inga vänner så jag har ju inget att blogga om.

Nordh: "När jag har 500 tusen läsare om dagen så kommer fler att klicka in på din blogg också."

Jag kallades idag för Tant Grön. Det var också Nordh som sa det. Tant för att jag bloggar om mat och växter, grön för att jag gillar växter. Tråkiga Tant Grön (mitt eget tillägg), TTG.

På jobbet upptäckte jag att jag glömt hur man adderar och subtraherar. Jag får för lite stimuli. Hjärnan tynar bort. Jag har i alla fall en treårig universitetsutbildning. Fast det hade jag ju inte behövt.

Osammanhängande inlägg.
Korta meningar.

Positivitet. Jag vill i alla fall avsluta med det.

Om man visste att jag skrattade när jag skrev det här inlägget kanske det känns lite muntrare?

För några dagar sedan skrev jag om parkarbetare som skräpplockare. Love drog slutsatsen att det är mitt nya jobb, för ja, jag har faktiskt fått ett jobb, även om jag inte nämnt det ännu. Men Love har fel, det är inte skräpplockeri. Jag ingår i stadens särskilda "perenngrupp", vilket innebär att jag ligger i perennrabatter för det mesta och gräver upp maskrosor och annat otyg. Det är mycket trevligare än att plocka skräp. Man kan ju inte bli arg på växter för att de växer, även om det är ogräs. Däremot kan man lätt bli arg på människor som skräpar ner. Dessutom får jag vara med och plantera ibland och det är ju alltid trevligt.

Idag var jag utlånad till sommarblomsprogrammet. Runt 75 manshöga blomsterpelare ska sättas ut runt om i staden och de planteras med flitiga lisa. Idag hann jag plantera knappt 700 plantor Impatiens walleriana. Det blev nästan tre pelare. Det är tur att jag inte ensam jobbar med det hela! Än så länge måste jag säga att jag tycker det var rätt trevligt. Jag gillar att småpyssla. Man kan sitta och nynna för sig själv och tänka ut lösningar på diverse världsproblem. Solbränd blev jag också, trots skyddsfaktor 30. Det ska bli spännande att se hur jag ser ut i slutet av sommaren. Det kan bli brunhetsrekord även om jag ska göra mitt bästa för att undvika det.

Det är bara början av maj, men det känns som om sommaren kom nu. Det beror väl på vädret, förstås, men också på att jag jobbar. Det känns som om jag börjat på ett sommarjobb.

Min bästa kompis har börjat blogga och han har skrivit om mig. Han har dessutom länkat till min blogg, vilket har skänkt mig några klick i statistiken. Det tackar jag för och vinkar till nya läsare! Nu vill jag länka till hans också, som tack: nordh.blogg.se.

Jag tänkte berätta hur vi lärde känna varandra.

Det var en kulen senhöst år 2002 och jag hade flyttat hem till mina föräldrar igen efter ett drygt år på turné i Sydsverige. Jag var arbetslös och deppig och ville definitivt inte bo hemma igen. Min kompis, nämnd i Nordhs blogg som Mamman, hade ett jobb på Konsum där hon lärt känna Nordh. Det jag fått höra om honom var att han var intim i sitt sätt att vara mot Mamman, att han alltid såg henne i ögonen alldeles för länge och jag minns att han vid något tillfälle gav henne en liten present. Då fick hon nog och sa ifrån. Det är klart man tror att en kille som tar långa tillfällen att prata med en, ser en i ögonen länge, skrattar mycket och dessutom ger en presenter stöter på en! Det trodde både Mamman och jag även en stund efter att Nordh bedyrat att så inte var fallet.

Mamman presenterade mig för chefen på Konsum och snart hade jag också jobb. Det dröjde några dagar innan jag fick träffa Nordh. Det fanns två killar till på butiken med samma namn, så när varje gång jag träffade en ny *-* så synade jag honom och frågade sen Mamman om det var han. Jag minns faktiskt inte ögonblicket när vi först träffades, men jag minns att jag var vaksam mot honom länge. Han var precis likadan mot mig och det var lite jobbigt.

Jag hade precis börjat lugna mig när bomben kom. En dag när Nordh och jag var ensamma i lunchrummet frågade han om jag ville flytta ihop med honom. Eftersom jag tänker snabbt eller inte tänker alls och just den här gången bara tänkte på faktumet att jag inte ville bo hos mina föräldrar svarade jag genast ja. Och nu var det Nordhs tur att bli paff. Han replikerade något osäkert skrattande att jag kanske ville tänka över det hela lite först. Och efter några sekunders eftertanke lät det som ett bra förslag. Så jag funderade på det i några dagar, eller några veckor. Men vi delade lägenhet från juni till augusti året därpå. Hur det gick tänker jag inte gå in på nu. Det är en alldeles för lång historia, men eftersom vi än idag är vänner så kan ni ju lätt dra slutsatsen att det åtminstone gick ganska bra.

Och snipp snapp snut, så var sagan slut.

Oh, ja... Jag kanske ska tillägga för tydlighetens skull eftersom nästan alla frågar och de som inte frågar undrar säkert ändå, att jag och Nordh aldrig varit tillsammans, vi har aldrig varit på väg att bli tillsammans och vi kommer aldrig att bli tillsammans. Vi känner varandra bara utan och innan.

Jag känner mig tråkig!

Jag har blivit vuxen och förnuftig. Jag tar aldrig ut svängarna. Jag lägger mig tidigt och tycker att tv har blivit rena dravlet. Jag anser att det bästa man kan göra är att lägga sig i tid, att äta nyttigt och att träna. Att sola är livsfarligt och jag har gärna solskyddsfaktor 50 för att slippa hudcancer. Hellre blekfis än cancerbenägen.

Jag tycker att man ska undvika skräpmat och helst laga så mycket som möjligt själv, från råvaror som helst ska vara kravodlade. Jag väljer oftast att stanna hemma när det är fest för att jag inte står ut med alkoholen och fulla människor.

Mina inlägg på bloggen känns platta och tråkiga.

Hela jag är platt och tråkig. Jag har inte ens blekt några slingor i håret på länge, så där börjar jag också bli en grå mus. Det värsta är väl att jag tänkt att jag inte behöver, eftersom naturligt är bäst. Eller? Jag har slutat sminka mig eftersom jag inte tycker det är värt att piffa till sig när man ändå går i varselkläder och blir alldeles jordig om dagarna.

Mina och J's diskussioner om vad som är vettigt går ibland till överdrift, fast de är alltid på fullt allvar. Gårdagens diskussion handlade om huruvida man skulle ta dörren eller garageporten ut från garaget, då de sitter bredvid varandra. Jag har sett att de flesta använder den stora porten fast de bara ska gå in eller ut. Men det sliter ju på porten och drar ström helt i onödan. J och jag tar alltid den lilla dörren eftersom den öppnas manuellt. Och vi är rörande överens.

Hjälp mig. Skjut mig. Gör något.

Nu blommar hybridolvonet, Viburnum x burkwoodii. Det är en korsning mellan Viburnum carlesii, luktolvon, och Viburnum utile.

V. carlesii härstammar från Korea och är en brett växande buske på ca 1,5 m i höjd. Bladen är brett äggrunda, ca 8 cm långa och ojämnt tandade. De rosavita blommorna sitter i halvklotsformade täta knippen och kommer samtidigt med bladen i maj. Blommorna har en mycket kraftig parfymaktig doft. I september-oktober utvecklas frukter i klasar, vilka är först röda och sen svartnar. Arten trivs bäst i halvskugga.

V. utile härstammar från centrala Kina och är troligen inte härdig hos oss.  Denna är städsegrön (fäller inte bladen på hösten).

På 1920-talet korsade man dessa två arter och fick fram en hybrid som man kallade Viburnum x burkwoodii. Den hade fått V. utiles glänsande, vintergröna blad och V. carlesiis köldtålighet och blommade dessutom rikt. Blommorna doftar inte riktigt lika starkt som luktolvonets, men har ändå ganska riklig doft.
Växtsättet är mer upprätt än V. carlesii och har mer regelbundet tandade blad. Den blir omkring 2 meter hög och de vitrosa blomställningarna är 6 cm breda och kommer i maj. Växtsättet är ganska glest och på vårvintern kan den se lite tråkig ut med sina hängande blad.

Denna hybrid är kanske inte riktigt lika härdig som sin mamma (V. carlesii), men klart härdigare än pappan. Den uppges ändå kunna fungera upp till zon 4, som ofta också V. carlesii anges härdig till. Det som troligen händer när V x burkwoodii används på gränsen till sin härdighet är att den inte blir lika hög. Den når gissningsvis en full höjd på 1,5 m i stället för 2 m. Eftersom den är vintergrön är den också känslig för tjältorka, som uppstår då solen och eventuell vind på våren får bladen att avdunsta vatten, men då marken fortfarande är frusen kan växten inte ta upp det vatten den behöver och torkar in. Detta kan förhindras/minskas genom att plantera växten i skuggigt och vindskyddat läge och/eller täcka över den under riskperioden då solen värmer fast tjälen fortfarande sitter i.

Det bästa läget är alltså halvskugga och vindskyddat. Jorden bör vara fuktighetshållande och näringsrik. Se bara till att inte sätta dem för blött - hellre lite för torrt än i ett kärr.





Källa är huvudsakligen Blommande buskar och träd av Tor Nitzelius. Bilderna är mina egna, tagna igår.

Trafikborgarrådet i Stockholm, Mikael Söderlund hotar i DN idag om att börja bötfälla nedskräpare. Heja! säger jag. Det är förstås tragiskt att man ska behöva straffa folk för att de ska sköta sig, men är det det som krävs så stöttar jag det till hundra procent. Jag har själv tänkt tanken.

Som Per Luthander skriver är det miljöbalken som reglerar vad som gäller vid nedskräpning.
15 kap 30§: Ingen får skräpa ned utomhus på en plats som allmänheten har tillträde eller insyn till.
29 kap 7§: Den som med uppsåt eller av oaktsamhet skräpar ned utomhus på en plats som allmänheten har tillträde eller insyn till döms för nedskräpning till böter eller fängelse i högst ett år. Det är alltså inte några nya regler som ska införas, det finns bara ett behov av att få folk att följa lagen.

Generellt tror jag att så länge man sköter sig så störs man inte av kontroller och vakter. Det jag personligen tycker är störande är när data lagras i arkiv för framtida bruk. Men så är det ju inte i det här fallet, så jag säger bara: Kör hårt!

Tänk om alla följde alla lagar och regler. Vilket samhälle vi skulle ha då! Jag menar inte att det nödvändigtvis skulle bli mycket bättre. Det skulle förmodligen bli ganska stelt och konstigt. Det finns många lagar och regler som är föråldrade eller märkliga, men en hel del är ju vettiga också. Som den här om nedskräpning. Och vettiga lagar ska kontrolleras hårt. Det här är ett bra förslag. Man hoppas ju bara att det får genomslagskraft så att det används i hela Sverige snart.

Jag och J testade den här grytan igår och blev glatt överraskade. Den var mustig och syrlig på samma gång. Kanske lite för syrlig. Vi tar nog lite mindre citronskal nästa gång, eller hoppar över det helt.



4 portioner

600 g fläskfilé
2 st vitlöksklyftor
10 st färska champinjoner
4 st soltorkade tomater i olja
smör/margarin att steka i
salt
svartpeppar
2 dl crème fraiche
2 msk vatten
1 st köttbuljongtärning
2 tsk citronskal
1 tsk timjan
1 tsk soja (vi använde äkta kinesisk "mushroom")
400 g (1 burk) kronärtskockshjärtan

Bryn köttet i en traktörpanna. Ta upp det och bryn pressad vitlök och champinjoner i klyftor tillsammans. Ta upp det också och gör såsen i pannan. Ta av pannan från värmen och rör ihop crème fraichen, vatten, buljong, timjan och soja. Koka upp och se till att buljongtärningen löser sig. Häll av spadet till kronärtskockorna och skär dem i halvor . Strimla tomaterna och lägg i kronärtskockor och tomater i såsen. Tvätta citronen och riv skalet. Rör ner det i grytan. Lägg ner kött och vitlökschampinjonerna, krydda med salt och peppar och låt puttra i ca 10 min.

Till detta åt vi ris och sallad.

Receptet är lite modifierat, men kommer från Tasteline.com

Grattis alla parkarbetare! Nu är det vackert väder!



Vad är det för fel med att slänga skräpet i papperskorgen? Det funkar precis som med källsorteringsprincipen, om alla slänger skiten efter sig själva slipper vi lägga så lång tid och stora delar av skattemedlen på städning.

Sedan har folk mage att klaga på att växtligheten i parkerna sköts undermåligt. Det är faktiskt samma personal som fördelas på växtskötsel som på skräpplock. Vad vill vi lägga pengarna på? Med lite cynisk människosyn är det nog städerskor folk vill ha... Fast om man kunde sänka skatten med det belopp det kostar, skulle folk vara beredda att städa själva då? En kvalificerad gissning är att det kostar en genomsnittlig löntagare omkring 50-100 kr i månaden för kommunen att städa upp efter sånt här. Jag gissar vidare att det är ett för lågt belopp för att folk ska orka bry sig.

Men som parkarbetare blir man både arg och cynisk. Är det någon som gillar att plocka upp skit efter andra? Vi har bättre saker att göra.