Jag skriver detta angående mitt förra inlägg. Jag tänkte svara på kommentarerna med en kommentar, men upptäckte att det blev långt nog att få bli ett eget inlägg, så så får det bli. Och så lägger jag till lite till...

Loves kommentar var att jag får det att låta så härligt, men det är verkligen härligt också! Visst är det jobbigt, men känslan av att jag faktiskt orkar är underbar - en kick bara det.

Lina undrade hur jag hittar motivationen. Det är nog bara en fördel i sammanhanget att jag inte trivs på jobbet. Att trivas bättre på gymmet är en morot för att gå dit. Men jag tränar inte alls så ofta som jag skulle vilja. En-två gånger i veckan bara. Och vissa veckor infinner sig inte motivationen alls. Fast det är klart, jag rör mig ju mycket på jobbet. Vissa skulle påstå att så mycket som jag rör mig på jobbet behöver jag inte gå till gymmet. Men gymmet bygger upp och jobbet sliter. Gymmet muntrar upp och jobbet... ja.

Lina skriver att hon bara orkar promenera. Så var det för mig också i början. Jag började promenera för några år sedan för att så småningom få lite bättre kondis och höll på med det ett bra tag innan jag började jogga. Tog korta turer på tjugo minuter när de första tio var rask gång. Det ska vara lätt i början, annars ger man upp. En gång tänkte jag se hur långt jag orkade jogga och valde min långa promenadväg. Det visade sig att jag orkade hela vägen! Visst var jag helt utmattad, men så stolt! Sedan dess har jag joggat. :)

Mina största sympatier till författaren av denna text.

Jag har varit sjuk. Hela förra veckan var jag hemma från jobbet. Det började redan den fredagen den sextonde med småhosta och småsnörvel, vilket sedan växte till extrem hosta och ständig heltäppa. Jag fick inte sova på nätterna och när en vecka gått gick jag till läkaren som skrev ut Cocillana-Etyfin, en stark drog med morfin. Jag som till och med är motvillig mot alkohol tyckte väl inte direkt att det kändes så bra att dricka morfin. Men sov gjorde jag! Uppenbarligen hade jag i sömnen när jag somnat första kvällen på medicinen ropat "ja!". Det är inget jag minns, men det var kul att få veta det på morgonen. Snacka om att vara glad att få sova!

Jag är nu, två veckor senare fortfarande lite hostig och snuvig, men inte alls som det varit. Jag hoppas att det snart kan gå bort. Saker vi inte gillar, nummer ett: virus.

Idag är det lördag och jag är sjuk igen. För en gångs skull skiner inte solen, men det gjorde den igår och i förrgår och dagen innan det och dagen innan... Vi har faktiskt inte haft regn sedan 1 maj. Det är lite märkligt att jag snart har jobbat i en månad och ändå inte jobbat i regn ännu, inte ens några pluttiga små stänk.

Mina senaste inlägg har varit lite deppiga, det är jag medveten om. Jag har tänkt på det ganska mycket och kommit fram till att jag nog är lite extra deppig. Jag har också snickrat ihop en egen liten analys av mitt välmående - eller avsaknad av.

Jag har pluggat största delen av mitt liv. De första åren var som en lek, jag älskade skolan och ville aldrig ha helg. Det var nio års grundskola och de sista tre åren upprättades ett mål med studierna, nämligen att få så bra betyg som möjligt så att jag kunde välja vad jag ville till gymnasiet. När jag väl skulle välja visste jag i och för sig inte vad jag ville, så det blev Natur. Det var väl så här i efterhand både ett bra och ett dåligt val eftersom jag förmodligen hade haft roligare om jag valt ett mer praktiskt program, men bra för att jag aldrig har behövt tänka på komvuxstudier för att bli behörig till högskolan. Och det var väl så jag tänkte också, oerhört praktiskt - och tråkigt. Målet nu var att få så bra betyg som möjligt för att kunna komma in på vad jag ville på högskola/universitet.

Jag började på högskola direkt efter gymnasiet för man måste ju "göra" något och "bli" något. Men halva världen rasade samman och jag hoppade av, flyttade hem och blev arbetslös. För första gången hade målet delvis suddats ut. Dock fanns det alltid där i bakgrunden, under mina knappa två år som butiksbiträde. Jag skulle ta en högskole- eller universitetsexamen, så att jag kunde "bli" något och få ett bra jobb, som man faktiskt kunde ha glädje av.

Det är nu när examen är (åtminstone i princip) avklarad som tomheten infinner sig. Jag har nått mitt mål, men det gjorde visst inte att jag fick ett bra jobb. Jag har ett arbete (alltid något i och för sig, om man ska vara lite positiv), där jag utför jobb som jag inte behöver min utbildning för. Jag jobbar delvis tillsammans människor helt utan högre utbildning och gör inte ett bättre jobb än dem, utan bara jobbar långsammare.

Och jag har ingen aning om hur jag ska kunna ta mig vidare i karriären.

På det privata finns det gott om mål, men inget går att genomföra utan att jag vet vad som händer med jobb. Livet står stilla.

Saker som väger upp är i alla fall:
1. Jag är numera lycklig sambo med en underbar människa
2. Jag har inga mer skolarbeten som måste göras
3. Min mysiga katt är alltid så supergosig och tillgiven - och pratig. Det kommer nog ett inlägg om henne snart, efter begäran.
4. Det är vår och sommaren är lång!

Jag har en misstanke om att jag är laktosintolerant. Det är en ärftlig åkomma och det sägs att ca 5% av svenskarna är laktosintoleranta, den största andelen finns hos invandrargrupper eftersom nordbor har en större tolerans. (70-80% av världens befolkning är laktosintolerant.) Nordbor har alltid druckit mycket mjölk och därför har även vuxna kvar produktionen av enzymet laktas i tunntarmen. Laktas behövs för att bryta ner laktos till glukos och galaktos. Laktosen retar tarmslemhinnan och orsakar inflammationer där.

Symtomen är uppblåsthet, "bullrig" mage, magknip, gaser och diarré. Det är sånt som visar sig i vuxen ålder och detta är sånt som smygit sig på mig under de senaste åren... (Självdiagnostik är underbart!) Överkänsligheten kan också komma som en följd av andra besvär i tunntarmen. Då kan man undvika laktos ett par veckor, tills magen är läkt/ bra igen.

Tydligen ska hårdost och yoghurt gå hyfsat att äta eftersom de innehåller mindre laktos än tex. mjölk. Hårdost som är lagrad längre än tre månader är i princip laktosfri. Mesost och messmör innehåller jättemycket laktos. Det känns ju också på den söta smaken. Hos livsmedelsverket finns en bra tabell på hur mycket laktos det finns i olika livsmedel. Vassle och kasein är produkter av mjölk och innehåller laktos!

Apoteket har en del piller man kan ta om man trots allt vill äta mat med laktos.
Valio har på sidan det laktosfria köket en del recept.
Skånemejerier har precis lanserat ett sortiment med laktosfria produkter.

Med tanke på hur mycket plats det här med laktosintolerans fått i media, så kan jag inte låta bli att fundera över om det är en fluga. Går det mode i allergier och hälsoåkommor? Är jag offer av en sådan? Risken finns ju att jag satt diagnosen på mig själv för att jag hört så mycket om det på sista tiden. Det kan ju vara något annat... Men det är ju inte farligt att hoppa över laktosen. Man kan ju åtminstone testa ett tag så får man se om magen bråkar mindre. Bara man får i sig tillräckligt med kalcium. Hårdost och låglaktosmjölk! Heja magen, kom igen nu!

Källor:
http://allergi.nu
http://www.slv.se