Idag var en ganska okej dag. Måndag betyder städdag. Det innebär ett lätt intelligensbefriande låghastighetsjobb som passar utmärkt när man är lite måndagstrött och småsliten. Jag pratar om plockpinne, sopsäckar och tömning av papperskorgar. Det är bara all hundbajs som stör. Efter en hel dag i bilen känns det som om kläderna sugit åt sig lukten och man själv går omkring och stinker. Förmodligen gör man det också...

Jag har skrivit om skräpplockning förr men de områden jag jobbar i nu är så mycket bättre. Här slänger man det mesta skräpet i papperskorgarna! *Fanfar*

Två äventyr förhöjde kvaliteten på dagen. Den första var när jag upptäckte vad som fanns i botten av en papperskorg. Det krälade och kröp och var gult. Med tanke på rubriken jag valt kan ni nog gissa. Jag antar att någon slängt något ätbart där för en bra stund sedan. Nu, efter en stund i värmen och med så mycket gott att äta har de små likmaskarna förökats till hundratals. För visst är det väl samma maskar som äter på lik? Hur som helst var det riktigt äckligt. Vi sparade den till sist, stoppade den säcken i en säck som vi sedan stoppade i en till säck och knöt ihop ordentligt. Sen for vi snabbt till returstationen och slängde. Det var till och med så att de var där och hämtade containern direkt efteråt. Väck med de onda maskarna. Bränn dem! Bränn dem!

En annan spännande sak som hände var när vi svängde av på en avfart där två större trafikleder möts. Den här avfarten har två körfält, där vi hela tiden höll till höger eftersom det föll sig naturligt genom att vi på så vis bara fortsatte i samma körfält. På trafikleden till vänster om oss kom en större minibusstaxi med husvagn på släp (!) och började blinka ut till höger. Eftersom det fanns två körfält och bara vi som skulle svänga av antog jag förstås att den skulle välja vänster körfält. Men den fortsatte svänga tills jag fick tvärbromsa. Vid det här laget letade jag panikslaget efter tutan och såg med stora ögon hur sidobackspegeln skrapade mot husvagnssidan. Det såg ut som om den fladdrade. Till slut hittade jag tutan och lade mig på den, men då var vi redan bakom husvagnen och jag kände hur adrenalinet liksom bedövade hela kroppen. Jag och min medpassagerare sommarjobbaren bara gapade av chocken. Sen började vi andas och några sekunder senare brast vi båda ut i ett lättat skratt. Phu! Det var nära.

Man blir arg! De hade ingen anledning att snabbt komma ut i det körfältet eftersom båda körfälten löper sida vid sida en lång bit och inga avfarter finns där. Förmodligen såg de sig inte för och såg oss inte alls. Man blir också chockad och rädd.

Man frågar sig: Vad är det för idioter som är ute och kör egentligen? Bränn dem! Bränn dem! Eller nja...

Fast just nu är jag nog mest lättad över att det gick så bra som det gjorde.
Tack för idag. Imorgon är en ny dag.