Jag såg precis filmen Arn - Tempelriddaren. När filmen var slut började eftertexterna rulla och jag satt kvar och slötittade medan jag funderade på de stora skillnaderna i kvalitet mellan svenska filmer och amerikanska storproduktioner. Plötsligt hajade jag till och blev tvungen att backa, men jo, jag såg rätt.
I teamet från filmningen i Marocco fanns en vetrinär (!). Märk väl stavningen.



Det ordet finns inte upptaget i Svenska Akademiens ordlista. Men hur kan man stava fel på eftertexterna? Det är dåligt. Mycket illa. Det finns för många felstavningar i offentliga sammanhang nu för tiden. Tidningar, filmer och böcker ska bara stava rätt. Utan undantag. Skäms!

Jag får ofta frågan varifrån jag kommer, eftersom jag inte pratar skånska. "Jaa..." brukar jag svara lite svävande och sedan säga Värmland. Då brukar de flesta höja på ögonbrynen och tycka att jag inte pratar värmländska. Det är nog sant. Jag vet inte riktigt vilken dialekt jag har. Jag tror att jag har en tendens att falla in i den dialekt som den jag pratar med har. Det är inget medvetet och faktiskt riktigt pinsamt, som om jag skulle härmas. Så ibland skäms jag lite.

Jag bodde mina första åtta år i Dalarna, med en pappa från gränsen mellan Dalarna och Värmland och en mamma från Stockholm, men med dialektala tendenser från Dalarna eftersom hon bott där några år som liten. På den tiden omgavs jag av dalmasar och dalkullor och pratade nog ganska mycket dalmål med rullande L och uppåtgående klang.

När familjen flyttade till Värmland fick jag uppleva ett helt nytt språk. Här fanns så många norgeinfluerade dialektala ord och uttryck. Vi fick i skolan, under mitt första år till och med lära oss Frödings riktigt värmländska verser. Till exempel Dumt fôlk fick vi uppläst för oss. Jag fattade ingenting. Men jag lärde mig mer och mer och efter några år pratade jag mer värmländska än dalmål. Jag minns att min forna pojkvän från Västmanland tyckte att jag nästan pratade norska ibland.

Sen flyttade jag till Blekinge och senare Skåne. Till detta har jag spenderat en hel del tid i Stockholmstrakten och i Västmanland. Och överallt tenderar jag att ta efter. I början av min skånetid hade jag riktigt svårt att förstå folk. Nu har jag  själv börjat kalla frukostfrallor för bullar, som man gör i Skåne. Och jag har börjat få lite sydländsk melodi i mitt tal. Helt utan att mena det. Nu blir jag ju också självklart influerad av sambon, som kommer från Halland.

Så vad har jag för dialekt?

Jag såg detta inslag om Jonas Bergqvist, som föddes i Skåne, men flyttade till Dalarna som sextonåring och kände igen mig direkt. Skillnaden är att mitt tal är en jäkla röra av allt möjligt.

Nu känns det som om jag spammar min egen blogg. Tre inlägg på samma dag, det kan ju inte vara sant? Men jag måste bara fråga: Är det någon som kan berätta för mig vad ett skosområde är? En Ecco-butik, kanske? Dn skriver nämligen:



För övrigt är förstås nyheten hemsk.

Vi var på väg ut till ett skötselobjekt idag när en bil med texten "din fiskgrossist" körde om oss. Jag funderade en sekund på varför det kallas grossist innan det slog mig. Det måste ju komma från tyskans gross som betyder stor. Man säger ju ibland grosshandlare, vilket då borde betyda storhandlare.

Jag söker på gross på wikipedia och finner att gross även är en gammal svensk räkneenhet (vågar jag gissa på att den härstammar från tyskan?). Ett gross är ett dussin dussin, alltså 12x12=144 st.

Grosshandlare heter för övrigt Grosshändler på tyska.

I all sin enkelhet.

En viktig lektion i det engelska språket som alla mina engelskalärare tycks ha missat.