Det är snart jul. Jag har inte riktigt hängt med - i år heller.
Har pysslat ihop en adventsstake och fick tända tre ljus på en gång. Får elda lite ojämnt för att det ska bli så där snyggt snett som det ska vara. Jag har sytt julgardiner. Tre röda paneler med guldornament på. Det känns riktigt ombonat i lägenheten. Den elektriska ljusstaken står och lyser med sin juleglans och julgranen luser med sin frånvaro. Något sådant skulle aldrig få plats. Inte ens en yttepyttig.

På torsdag åker jag norrut. Då ska Borås och Nordh få ett besök och sen åker vi tillsammans upp till vintern och en riktig jul. Får höra av föräldrarna att de har ett par decimeter gnistrande snö och tio grader kallt. Precis som det ska vara på jul. Det känns bra att komma upp och få lite vinter en vecka om året. Det är verkligen lagom.

Igår var jag i Alnarpsparken och fotade. Där blommar det litegrann här och där. När jul och nyår är över är det hög tid för våren att gara intåg, så det är skönt att åka ut dit ibland och få sig lite vårhopp. Plötsligt där vi gick, hängde en brudbukett i en grenklyka. Det är då man blir glad att man har kameran med sig. Här är några av bilderna.

Det här klippet är bara så underbart att jag måste dela med mig. Det här är kärlek - och tålmodighet.

Jag satt och slöbläddrade lite i min filofax och när jag kom till anteckningssidorna, efter att ha stirrat lite på religiösa helgdagar och en tabell över medeltemperaturen i olika delar av världen och olika delar av året, hittade jag lite intressanta saker jag skrivit.

Här är skapelseberättelsen enligt mig omkring år 1999.

Det var en gång för oändligt länge sedan. Jag kan inte säga en dag, ty dagen fanns ej ännu. Men det var en gång innan tidernas begynnelse då allting fanns i en enda själ. Hade ljus funnits hade man kunna beskriva den som det klaraste ljus, hade godhet funnits hade man kunnat beskriva den som det godaste. Men ännu fanns ej godhet, ty det onda var inte uppfunnet.
Och själens fullkomlighet skapade allt med sina tankar, som också var dess känslor. Och så kom ljuset och med ljuset kom mörkret och det onda, ty ljus är inte ljus utan mörker och godhet är inte gott utan ondska. Och i en enda tanke var allt förstört och själen hade utplånat sig själv.

Jag har gett upp. Jag trivdes aldrig riktigt på jobbet i Norrköping, så nu lämnar jag stan och flyttar hem till Malmö igen. Nu ska jag bli sambo på riktigt och vi har i helgen kämpat på bra med att rensa ut och möblera om så att allt ska få plats när jag kommer med mitt lass. Han har en liten tvåa med kokvrå, så det är en utmaning!
Just nu sitter jag i min lägenhet i Norrköping och tittar ut över halvfulla bananlådor och högar av "släng", "spara" och "kanske". På fredag går flyttlasset. Det gör mig glad. Jag har inget nytt jobb på gång, men befrielsen av att äntligen ha tagit ett beslut gör mig uppfylld och lycklig. Jag hoppas det håller i sig länge!
Nu ska jag äntligen vara lite ledig. Semester! Efter jul ska jag börja kämpa med jobb.

En låt som gör mig glad:
OPM med Heaven is a Halfpipe

Inspirerad av Nordh.

Tonfisksgryta.

en liten burk champinjoner
en liten burk majs
en burk tonfisk i vatten
ett paket krossade tomater (500g)
1 köttbuljongtärning
chili
svartpeppar

serveras till bandpasta

Omdöme: Funkar som nödmat. Smakar lite som makrill i tomatsås.

Jag skriver detta angående mitt förra inlägg. Jag tänkte svara på kommentarerna med en kommentar, men upptäckte att det blev långt nog att få bli ett eget inlägg, så så får det bli. Och så lägger jag till lite till...

Loves kommentar var att jag får det att låta så härligt, men det är verkligen härligt också! Visst är det jobbigt, men känslan av att jag faktiskt orkar är underbar - en kick bara det.

Lina undrade hur jag hittar motivationen. Det är nog bara en fördel i sammanhanget att jag inte trivs på jobbet. Att trivas bättre på gymmet är en morot för att gå dit. Men jag tränar inte alls så ofta som jag skulle vilja. En-två gånger i veckan bara. Och vissa veckor infinner sig inte motivationen alls. Fast det är klart, jag rör mig ju mycket på jobbet. Vissa skulle påstå att så mycket som jag rör mig på jobbet behöver jag inte gå till gymmet. Men gymmet bygger upp och jobbet sliter. Gymmet muntrar upp och jobbet... ja.

Lina skriver att hon bara orkar promenera. Så var det för mig också i början. Jag började promenera för några år sedan för att så småningom få lite bättre kondis och höll på med det ett bra tag innan jag började jogga. Tog korta turer på tjugo minuter när de första tio var rask gång. Det ska vara lätt i början, annars ger man upp. En gång tänkte jag se hur långt jag orkade jogga och valde min långa promenadväg. Det visade sig att jag orkade hela vägen! Visst var jag helt utmattad, men så stolt! Sedan dess har jag joggat. :)

Jag springer, långsamt och lugnt. Jag har oändliga krafter. Jag befinner mig på savannen en sommarlik solig dag och jag ska springa till horisonten. Mitt hår fladdrar lätt kring öronen, det kan jag se i spegelbilden i fönstret framför mig. Utanför är det mörkt och kallt. Årets första snö slänger i luften och människor är kalla och blöta. Bilarnas lyktor skapar reflexer i den våta vägbanan. Men jag befinner mig på savannen, jag är varm och lugn. Inget kan skrämma mig här. Jag ser savannens djur på avstånd, men jag är inte rädd, för de kan inte skada mig här. Jag ser horisonten framför mig. Dit ska jag.

Min andning är lugn och regelbunden, jag andas med munnen stängd. Det kommer dröja länge innan jag blir trött. Tio minuter har gått och på löpbandet bakom mig ställer sig en ung man som påminner om min kära pojkvän. Han springer snabbt, liksom honom. Jag kan inte låta bli att snegla på honom genom hans reflexion i fönsterrutan.

Tankarna vandrar vidare till jobbet, till hemmet, framtiden och tillbaka till savannen. Jag är en fri människa utan krav på mig. Jag har inget arbete, jag lever med naturen som en forntidsmänniska. Jag springer barfota mot horisonten. Det påminner mig om att jag måste köpa nya skor nu när jag har börjat springa inomhus. Jag behöver ordentliga löparskor.

När trettio minuter gått stiger mannen bakom mig av bandet och torkar svetten. Han sprang fort. Jag springer långsamt och lugnt och har krafter kvar. Jag andas fortfarande med munnen stängd. Utanför fortsätter snöandet och regnandet. Blöta människor strömmar till gymmet.

Trettiofem minuter. Det börjar bli svårt att koncentrera sig på savannen. Jag stirrar blint framför mig och ser enstaka träd närma sig långsamt. Tankarna surrar fortare. Jobbet, hemmet, jobbet... Jag vill fortfarande vara barfota på savannen. Ljudet från löpbanden runt omkring mig är högt. Men på savannen är det tyst och varmt och skönt.

Trettiosju minuter. Vid fyrtio minuter ska jag börja sakta ner. Jag tittar ofta på timern nu. Jag försöker koncentrera mig på bilarna utanför. Någon har stannat vid vägkanten med varningsblinkers på. Jag undrar om det är problem med bilen eller om det bara var ett bra ställe att hämta upp människor på eftersom det regnar.

Trettioåtta minuter. Å vad långsamt det går nu. Savannen, savannen...

Trettionio minuter. Nu är det snart dags. Jag känner ett lätt tryck över bröstet. Pulsen är hög nu. Precis som det ska vara. Nedräkning nu. Jag stirrar på timern. Vid 40 saktar jag ner och promenerar i fem minuter.

Jag är nöjd och svettig.

Mina största sympatier till författaren av denna text.

Jag såg precis filmen Arn - Tempelriddaren. När filmen var slut började eftertexterna rulla och jag satt kvar och slötittade medan jag funderade på de stora skillnaderna i kvalitet mellan svenska filmer och amerikanska storproduktioner. Plötsligt hajade jag till och blev tvungen att backa, men jo, jag såg rätt.
I teamet från filmningen i Marocco fanns en vetrinär (!). Märk väl stavningen.



Det ordet finns inte upptaget i Svenska Akademiens ordlista. Men hur kan man stava fel på eftertexterna? Det är dåligt. Mycket illa. Det finns för många felstavningar i offentliga sammanhang nu för tiden. Tidningar, filmer och böcker ska bara stava rätt. Utan undantag. Skäms!

Jag får varje dag statistik över besökare på bloggen via susnet. Där ser jag också varifrån de kommer och om de kommer från en google-sökning kan jag se vad de har sökt på.

Idag blev jag lite road när jag såg att någon hittat till min blogg via sökorden +skinnställ +bröst. Jag kan tänka mig vad personen i fråga hade tänkt sig och jag förstår också varför beslutet att besöka min sida inte var svårt att ta. I träfflistan ser nämligen min blogg något misstänkt ut:



Naturligtvis beror det på att jag skrivit just de två orden var sin gång under maj månad. Det ligger båda på sidan "maj". Även om de inte finns i samma inlägg så visas det så här skumt av Google. Lite festligt.

När jag nyss gick hem till min nya lägenhet i Norrköping (japp, jag flyttade från studentrummet i helgen) efter ännu en dag på mitt nya jobb i Norrköping strilade regnet ner. Det har det gjort nästan hela dagen. Och gårdagen. Jag är numera lycklig innehavare av ett rejält regnställ av varsel-typ, dvs skrikgult och med reflexer, och ordentliga gummistövlar med stålhätta och trampskydd. Jag är verkligen lycklig över det idag! Tillsammans med kepsen märker jag knappt att det regnar. Jag blir inte blöt någonstans. Inte ens glasögonen blir prickiga.



I början tyckte jag det var lite pinsamt att gå omkring på stan i arbetskläder. Man syns ju verkligen, och folk tittar ju också. Men nu bryr jag mig inte. Jag orkar inte. Visst tittar de, men då tittar jag tillbaka.

Jag tycker det är roligt med kläder. Jag är ingen modefreak som i och för sig de flesta verkar vara nu för tiden, men jag tycker om att köpa lite nya kläder då och då, och piffa till mig och se lite fräsch ut. Men med det här jobbet går man ju med varselkläder hela dagarna och när jag kommer hem åker mysbyxorna på. Det blir inte mycket piff här inte. Det är tråkigt.

Jag började närma mig lägenheten och gick och tittade ner i asfalten när jag såg något jag tyckte liknade en liten benbit och tänkte att det kanske suttit på något litet djur. Ja, livet är hårt för små djur. Risken att dö är stor. De måste verkligen lägga all tid och energi på att överleva. Sen ser jag upp och ser en skylt som visar att jag just går förbi en frisör. Det slår mig att vi människor inte direkt tänker på att vi kan dö. Vi har inte alls samma hårda liv som djuren. Vi bekymrar oss istället med samma entusiasm för hur vi ser ut i håret.

Galet, tänker jag och blir återigen nöjd med mitt skrikgula regnställ.

Jag försöker hålla fast vid tanken att jag gjorde rätt som flyttade för det här jobbet.

Det kommer bli en jobbig vecka.

Idag var en ganska okej dag. Måndag betyder städdag. Det innebär ett lätt intelligensbefriande låghastighetsjobb som passar utmärkt när man är lite måndagstrött och småsliten. Jag pratar om plockpinne, sopsäckar och tömning av papperskorgar. Det är bara all hundbajs som stör. Efter en hel dag i bilen känns det som om kläderna sugit åt sig lukten och man själv går omkring och stinker. Förmodligen gör man det också...

Jag har skrivit om skräpplockning förr men de områden jag jobbar i nu är så mycket bättre. Här slänger man det mesta skräpet i papperskorgarna! *Fanfar*

Två äventyr förhöjde kvaliteten på dagen. Den första var när jag upptäckte vad som fanns i botten av en papperskorg. Det krälade och kröp och var gult. Med tanke på rubriken jag valt kan ni nog gissa. Jag antar att någon slängt något ätbart där för en bra stund sedan. Nu, efter en stund i värmen och med så mycket gott att äta har de små likmaskarna förökats till hundratals. För visst är det väl samma maskar som äter på lik? Hur som helst var det riktigt äckligt. Vi sparade den till sist, stoppade den säcken i en säck som vi sedan stoppade i en till säck och knöt ihop ordentligt. Sen for vi snabbt till returstationen och slängde. Det var till och med så att de var där och hämtade containern direkt efteråt. Väck med de onda maskarna. Bränn dem! Bränn dem!

En annan spännande sak som hände var när vi svängde av på en avfart där två större trafikleder möts. Den här avfarten har två körfält, där vi hela tiden höll till höger eftersom det föll sig naturligt genom att vi på så vis bara fortsatte i samma körfält. På trafikleden till vänster om oss kom en större minibusstaxi med husvagn på släp (!) och började blinka ut till höger. Eftersom det fanns två körfält och bara vi som skulle svänga av antog jag förstås att den skulle välja vänster körfält. Men den fortsatte svänga tills jag fick tvärbromsa. Vid det här laget letade jag panikslaget efter tutan och såg med stora ögon hur sidobackspegeln skrapade mot husvagnssidan. Det såg ut som om den fladdrade. Till slut hittade jag tutan och lade mig på den, men då var vi redan bakom husvagnen och jag kände hur adrenalinet liksom bedövade hela kroppen. Jag och min medpassagerare sommarjobbaren bara gapade av chocken. Sen började vi andas och några sekunder senare brast vi båda ut i ett lättat skratt. Phu! Det var nära.

Man blir arg! De hade ingen anledning att snabbt komma ut i det körfältet eftersom båda körfälten löper sida vid sida en lång bit och inga avfarter finns där. Förmodligen såg de sig inte för och såg oss inte alls. Man blir också chockad och rädd.

Man frågar sig: Vad är det för idioter som är ute och kör egentligen? Bränn dem! Bränn dem! Eller nja...

Fast just nu är jag nog mest lättad över att det gick så bra som det gjorde.
Tack för idag. Imorgon är en ny dag.

Hej världen!
Jag lever.

Jag befinner mig i Norrköping för tredje söndagkvällen i rad nu. Det kommer bli oräkneliga resor mellan Malmö och Norrköping framöver.

Jag huserar i ett studentrum, men flyttar till lägenhet i månadsskiftet. Det är bra. Det enda som inte är bra med det är att helgerna, de värdefulla helgerna jag vill spendera med pojkvän och kisse går åt till flyttpackning. Det gör mig irriterad. Jag tycker inte om att flytta heller. Jag blir arg och otålig. Det kan J intyga efter gårdagen då vi flyttade akvariet till hans lägenhet. Det gick bra till slut efter några timmars slit och blaskande. Fem småfirrar strök tyvärr med, men de var väl för svaga helt enkelt. Ett gott råd till alla som ska företa sig detta är att inte få i sig nåt akvarievatten. Min mage har varit lite upprörd idag... Men akvariet blev jättefint och klart.

Jag har köpt en ny dator, en bärbar som jag är så glad för. Och jag har skaffat portabelt bredband, så nu kan jag ta med datorn och fortfarande surfa nästan var jag vill. Frihet.

Det är tyst utanför mitt fönster ikväll. Det brukar det inte vara. Bilar brukar fara förbi med hög musik. Folk brukar röra sig på gatan och prata och tjoa. Men det beror kanske på att det har regnat. Människor är rädda för regn. Det enda som hörs ibland är bussen som gasar förbi. Jag bor nästan mitt i centrum nu. Om ett par veckor kommer jag bo ett par kilometer söder om stan. Jag hoppas det blir bra.

Jag är inte så orolig. Konstigt nog så är jag väldigt lugn. Jag brukar ha spända axlar, men jag har inte alls haft ont de här första veckorna. Jag har hittat ett par ställen i stan där de erbjuder massage och jag har valt ut två gym jag ska välja mellan. Idag har jag med mig träningskläder så jag kan börja röra lite på mig igen. Stegräknaren sitter dock alltid på. Omkring 12-14 tusen steg brukar det bli dagar när jag jobbar ute.

Nu är det nog dags för mig att gå och lägga mig. Det brukar bli omkring kl 21 annars, idag var jag lite uppe i varv och inte så trött. Men nu kan jag nog somna.

Godnatt världen. Nu vet ni att jag lever och var jag befinner mig.

Jag har fått höra att jag bloggar för lite och det är så sant så sant. Jag skulle gärna vilja uppdatera varje dag. Jag orkar bara inte. Och så är det sällan jag har något bra att säga. Nu kommer det bli ännu mindre bloggande, för jag kommer från och med idag vara i Norrköping söndag kväll till fredag kväll. Jag åker om en timme.

Jag kan inte säga att jag är nervös. Inte speciellt mycket i alla fall.

Inatt ska jag sova på vandrarhem och sen blir det studentrum juli ut. Jag ska titta på en liten billig etta på måndag, som är ledig från den första augusti. Det är ju perfekt. Hjälp mig bara att hålla tummarna för att den verkar okej och verkar ligga i ett okej område.

Så nu slutar sambolivet... typ. Jag kommer vara sambo på helgen och särbo i veckorna. Det blir kanske ganska bra. På veckorna när man är trött efter jobbet är man ju inte speciellt trevlig ändå. Och nu kanske man tar tillvara på helgerna mer.

Jag kommer alltså inte ha någon dator med mig upp eftersom jag nu har en stationär sak. Det kommer bli rastlöst, men jag har laddat med böcker och pod-sändningar. Och så har jag ju matteböcker att räkna lite ur. Det är ju bara fem dagar till att börja med. Och som sagt, man gör ju inte så mycket på kvällarna ändå, förutom att laga mat och äta.

Så nu sticker jag. Jag skriver kanske lite nästa helg. När jag inte har datortorka längre. Ta hand om er.