För några dagar sedan skrev jag om parkarbetare som skräpplockare. Love drog slutsatsen att det är mitt nya jobb, för ja, jag har faktiskt fått ett jobb, även om jag inte nämnt det ännu. Men Love har fel, det är inte skräpplockeri. Jag ingår i stadens särskilda "perenngrupp", vilket innebär att jag ligger i perennrabatter för det mesta och gräver upp maskrosor och annat otyg. Det är mycket trevligare än att plocka skräp. Man kan ju inte bli arg på växter för att de växer, även om det är ogräs. Däremot kan man lätt bli arg på människor som skräpar ner. Dessutom får jag vara med och plantera ibland och det är ju alltid trevligt.

Idag var jag utlånad till sommarblomsprogrammet. Runt 75 manshöga blomsterpelare ska sättas ut runt om i staden och de planteras med flitiga lisa. Idag hann jag plantera knappt 700 plantor Impatiens walleriana. Det blev nästan tre pelare. Det är tur att jag inte ensam jobbar med det hela! Än så länge måste jag säga att jag tycker det var rätt trevligt. Jag gillar att småpyssla. Man kan sitta och nynna för sig själv och tänka ut lösningar på diverse världsproblem. Solbränd blev jag också, trots skyddsfaktor 30. Det ska bli spännande att se hur jag ser ut i slutet av sommaren. Det kan bli brunhetsrekord även om jag ska göra mitt bästa för att undvika det.

Det är bara början av maj, men det känns som om sommaren kom nu. Det beror väl på vädret, förstås, men också på att jag jobbar. Det känns som om jag börjat på ett sommarjobb.

Min bästa kompis har börjat blogga och han har skrivit om mig. Han har dessutom länkat till min blogg, vilket har skänkt mig några klick i statistiken. Det tackar jag för och vinkar till nya läsare! Nu vill jag länka till hans också, som tack: nordh.blogg.se.

Jag tänkte berätta hur vi lärde känna varandra.

Det var en kulen senhöst år 2002 och jag hade flyttat hem till mina föräldrar igen efter ett drygt år på turné i Sydsverige. Jag var arbetslös och deppig och ville definitivt inte bo hemma igen. Min kompis, nämnd i Nordhs blogg som Mamman, hade ett jobb på Konsum där hon lärt känna Nordh. Det jag fått höra om honom var att han var intim i sitt sätt att vara mot Mamman, att han alltid såg henne i ögonen alldeles för länge och jag minns att han vid något tillfälle gav henne en liten present. Då fick hon nog och sa ifrån. Det är klart man tror att en kille som tar långa tillfällen att prata med en, ser en i ögonen länge, skrattar mycket och dessutom ger en presenter stöter på en! Det trodde både Mamman och jag även en stund efter att Nordh bedyrat att så inte var fallet.

Mamman presenterade mig för chefen på Konsum och snart hade jag också jobb. Det dröjde några dagar innan jag fick träffa Nordh. Det fanns två killar till på butiken med samma namn, så när varje gång jag träffade en ny *-* så synade jag honom och frågade sen Mamman om det var han. Jag minns faktiskt inte ögonblicket när vi först träffades, men jag minns att jag var vaksam mot honom länge. Han var precis likadan mot mig och det var lite jobbigt.

Jag hade precis börjat lugna mig när bomben kom. En dag när Nordh och jag var ensamma i lunchrummet frågade han om jag ville flytta ihop med honom. Eftersom jag tänker snabbt eller inte tänker alls och just den här gången bara tänkte på faktumet att jag inte ville bo hos mina föräldrar svarade jag genast ja. Och nu var det Nordhs tur att bli paff. Han replikerade något osäkert skrattande att jag kanske ville tänka över det hela lite först. Och efter några sekunders eftertanke lät det som ett bra förslag. Så jag funderade på det i några dagar, eller några veckor. Men vi delade lägenhet från juni till augusti året därpå. Hur det gick tänker jag inte gå in på nu. Det är en alldeles för lång historia, men eftersom vi än idag är vänner så kan ni ju lätt dra slutsatsen att det åtminstone gick ganska bra.

Och snipp snapp snut, så var sagan slut.

Oh, ja... Jag kanske ska tillägga för tydlighetens skull eftersom nästan alla frågar och de som inte frågar undrar säkert ändå, att jag och Nordh aldrig varit tillsammans, vi har aldrig varit på väg att bli tillsammans och vi kommer aldrig att bli tillsammans. Vi känner varandra bara utan och innan.

Jag känner mig tråkig!

Jag har blivit vuxen och förnuftig. Jag tar aldrig ut svängarna. Jag lägger mig tidigt och tycker att tv har blivit rena dravlet. Jag anser att det bästa man kan göra är att lägga sig i tid, att äta nyttigt och att träna. Att sola är livsfarligt och jag har gärna solskyddsfaktor 50 för att slippa hudcancer. Hellre blekfis än cancerbenägen.

Jag tycker att man ska undvika skräpmat och helst laga så mycket som möjligt själv, från råvaror som helst ska vara kravodlade. Jag väljer oftast att stanna hemma när det är fest för att jag inte står ut med alkoholen och fulla människor.

Mina inlägg på bloggen känns platta och tråkiga.

Hela jag är platt och tråkig. Jag har inte ens blekt några slingor i håret på länge, så där börjar jag också bli en grå mus. Det värsta är väl att jag tänkt att jag inte behöver, eftersom naturligt är bäst. Eller? Jag har slutat sminka mig eftersom jag inte tycker det är värt att piffa till sig när man ändå går i varselkläder och blir alldeles jordig om dagarna.

Mina och J's diskussioner om vad som är vettigt går ibland till överdrift, fast de är alltid på fullt allvar. Gårdagens diskussion handlade om huruvida man skulle ta dörren eller garageporten ut från garaget, då de sitter bredvid varandra. Jag har sett att de flesta använder den stora porten fast de bara ska gå in eller ut. Men det sliter ju på porten och drar ström helt i onödan. J och jag tar alltid den lilla dörren eftersom den öppnas manuellt. Och vi är rörande överens.

Hjälp mig. Skjut mig. Gör något.

Trafikborgarrådet i Stockholm, Mikael Söderlund hotar i DN idag om att börja bötfälla nedskräpare. Heja! säger jag. Det är förstås tragiskt att man ska behöva straffa folk för att de ska sköta sig, men är det det som krävs så stöttar jag det till hundra procent. Jag har själv tänkt tanken.

Som Per Luthander skriver är det miljöbalken som reglerar vad som gäller vid nedskräpning.
15 kap 30§: Ingen får skräpa ned utomhus på en plats som allmänheten har tillträde eller insyn till.
29 kap 7§: Den som med uppsåt eller av oaktsamhet skräpar ned utomhus på en plats som allmänheten har tillträde eller insyn till döms för nedskräpning till böter eller fängelse i högst ett år. Det är alltså inte några nya regler som ska införas, det finns bara ett behov av att få folk att följa lagen.

Generellt tror jag att så länge man sköter sig så störs man inte av kontroller och vakter. Det jag personligen tycker är störande är när data lagras i arkiv för framtida bruk. Men så är det ju inte i det här fallet, så jag säger bara: Kör hårt!

Tänk om alla följde alla lagar och regler. Vilket samhälle vi skulle ha då! Jag menar inte att det nödvändigtvis skulle bli mycket bättre. Det skulle förmodligen bli ganska stelt och konstigt. Det finns många lagar och regler som är föråldrade eller märkliga, men en hel del är ju vettiga också. Som den här om nedskräpning. Och vettiga lagar ska kontrolleras hårt. Det här är ett bra förslag. Man hoppas ju bara att det får genomslagskraft så att det används i hela Sverige snart.

Grattis alla parkarbetare! Nu är det vackert väder!



Vad är det för fel med att slänga skräpet i papperskorgen? Det funkar precis som med källsorteringsprincipen, om alla slänger skiten efter sig själva slipper vi lägga så lång tid och stora delar av skattemedlen på städning.

Sedan har folk mage att klaga på att växtligheten i parkerna sköts undermåligt. Det är faktiskt samma personal som fördelas på växtskötsel som på skräpplock. Vad vill vi lägga pengarna på? Med lite cynisk människosyn är det nog städerskor folk vill ha... Fast om man kunde sänka skatten med det belopp det kostar, skulle folk vara beredda att städa själva då? En kvalificerad gissning är att det kostar en genomsnittlig löntagare omkring 50-100 kr i månaden för kommunen att städa upp efter sånt här. Jag gissar vidare att det är ett för lågt belopp för att folk ska orka bry sig.

Men som parkarbetare blir man både arg och cynisk. Är det någon som gillar att plocka upp skit efter andra? Vi har bättre saker att göra.

Jag gjorde boknördstestet på barnensbokklubb.se alldeles nyss, i brist på annan underhållning. Och en del av er kan nog finna det intressant att veta att jag faktiskt är så mycket som 52% boknörd! Med detta ligger jag endast 1 procentenhet under medel och känner mig rätt normal. Jag som trodde att jag skulle få superlågt, med tanke på att jag läser så lite. Men det hade tydligen mindre betydelse i det här testet. Tur för mig, men kanske lite missvisande. Eller så har jag som vanligt skyhöga krav på mig själv, denna gång att jag ska läsa massor. Döm själva, ni som känner mig.

Jag har ju sagt att jag vill helst vara en seriös bloggare och ta upp ämnen som faktiskt kan vara intressanta för andra och jag har ju faktiskt börjat min folkbildningskampanj med både körsbärsplommon och laktosintolerans. Men nu kan jag bara inte låta bli att visa er en bild som verkligen fick mig att smälta.


see more crazy cat pics

Ni som gillade Happy tree friends kanske gillar denna illustration av vad som kan hända om man bloggar för mycket. Det kan inte vara bra för hälsan, men jag tror inte att jag själv finns i riskgruppen - än.



Bilden hittades hos Mickey J Barzcyk.

Idag är det min födelsedag! Jubel och ovasioner!

Dagen började bra med att jag vaknade av solsken och fågelkvitter. Men så fort jag satte mig upp i sängen kom spontant ett litet stön. Det kändes som om någon slagit mig i huvudet med en gummiklubba och så känns det fortfarande. Det är kanske åldern. Nu är jag inte ungdom längre, nu är jag oåterkalleligt vuxen. Är det så här det känns, alltså?

För tjugo år sedan tyckte jag att vuxna var så otroligt tråkiga och sega, som inte ville springa omkring hela tiden. Idag förstår jag varför. Man tror helt enkelt man ska dö eller åtminstone svimma vid större ansträngning än ett kort träningspass. Att inte sitta ner större delen av dagen är en plåga.

Åtminstone om det ska fortsätta som idag. Ordet seg har fått en helt ny mening.

Andra som föddes samma dag som jag:
Angel Dark  (upplyftande)
Albin Harrysson

Händelser på denna dag:
En amerikansk jude skjuter vilt omkring sig i Klippdomen i Jerusalem. Två personer dör och ett fyrtiotal skadas.
Påskdagen inföll denna dag 1982.

Annat som hänt den 11 april:
1906: Einstein introducerar relativitetsteorin
1960: Den första vädersatelliten skickades upp (Tiros 1)
1970: Beatles singel "Let It Be," blir singeletta och Apollo 13 skickades upp mot månen.
1992: Euro-Disney utanför Paris öppnar

Två personer som oberoende av varandra bytte däck på bilen
En humla
En fluga
En gräsandshona med nio yttepyttiga ungar som vilt simmade omkring och sprang upp på strandkanten

Ibland är man glad att man bor i Skåne.

Programmet Körslaget ger mig sån sång- och musikinspiration! När jag var ung tonåring sjöng jag i kör och älskade det. Många gånger har jag saknat samvaron och den gemensamma kärleken till musiken. Jag vet att jag låter jättesmörig just nu, men det är äkta smörkänslor jag får av minnena.

Något som dock stör mig en hel del genom hela programmet är att det just är ÄNNU ett till "ring och rösta-program". Hur många finns det? Idol, Let's Dance, Talang, So you think you can dance? för att bara nämna några. Melodifestivalen är väl kungen av dem alla och ni har väl hört vad som kommer nu? Psalmtoppen är SVT's insats för att återkristna svenskarna. De erkänner det inte själva, utan påstår att religiös musik från andra trosuppfattningar fortfarande är "exklusiva för en ganska liten grupp". Är det verkligen så många svenskar som är så kristna att de lyssnar på psalmer? Är detta ett program som kommer att gå hem i vardagsrummen? För att göra det hela lite mer mainstream har man slängt in lite Mikael Wiehe och Ted Gärdestad, men är det inte bara något slags kamouflage? Man kallar det psalmtoppen, vilket ger sken av att beröra religiösa sånger, men man utesluter andra trosuppfattningar och frångår hellre temat. Aj, aj, statlig television... Jag är kanske lite för mycket konspirationsteoretiker nu, men jag kan kort och gott säga att jag inte tror på programidén. Hur som helst tänker jag inte rösta och jag har heller aldrig röstat i ett sådant program. Eller om jag ska vara ärlig, så röstade jag faktiskt en gång i Idol, men jag tänker inte berätta vem jag röstade på...

Hur som helst. Nu har i alla fall jag fått nog av alla dessa telefonnummer och snabbrepriser. Det börjar lukta "tigga pengar av tittarna" och det ställer jag inte upp på! Nu vill jag ha ren och skär underhållning! Och utan reklampauser. Så det så!

När jag startade den här bloggen ville jag att den skulle vara intelligent, rapp och självsäker. Jag skulle inte skriva om hur jag gått på stan och sett en dam med en röd väska som var ful, tack och hej. Jag är ju en intelligent person och vill visa det. Men se vad som hände. Jag sitter ändå och skriver om hur snoret kloggar sig i bihålorna och lägger upp klipp från youtube. Så går det när man ska uppdatera ofta fast man inte är inspirerad.

Frågan är varför jag inte är inspirerad. Men det tänker jag inte gå in på här av en annan anledning till varför jag inte är nöjd med bloggen, nämligen att jag är alldeles för självcentrerad. Det är väl inte roligt att läsa? Man vill känna igen sig och man vill klaga lite på andra, på samhället och politik, på ett lite fyndigt sätt, för om man också är lite rolig blir man ju populär. Eller?

En annan sak som jag funderat på sedan jag lade upp bloggen på bloggtoppen är om jag verkligen vill bli läst av en drös människor, även människor jag inte känner. Vill jag att de dömer mig, mitt liv och mina åsikter? Det började egentligen med att jag borde lägga till bloggen på fler sajter liknande bloggtoppen för att det ska börja hända något med läsarstatistiken. Men så blev jag som sagt lite rädd. Man läser ju om bloggare som blivit kändisar på kort tid. Jag vill inte ses som pretentiös nu, men det är ju bra om man har ett mål med det man håller på med och jag sätter alltid mina mål skyhögt...

Slutsats: Lägga upp bloggen på alla sidor jag kan hitta.

Vaniljglass och Juno-soundtrack gör mig glad.

Se filmen Juno! Det är en order.

Vilket underbart porträtt av en människa! Och vilka dialoger. Mmmm! Me like!

Vad är det här? Min näsa bara tömmer sig själv då och då. Det är klart man kan vara lite täppt när man är förkyld, men nu är det verkligen illa. Jag som skulle ringa runt och söka jobb. Hur bra låter det? "Ursäkta bej ed sekudd, jag måste sndyta bej." Nej, jag tror inte det blir aktuellt imorgon heller.

Det slog mig för några dagar sedan att jag faktiskt är arbetslös. Oj, nu vet jag inte vad jag ska göra med med mitt liv längre. Jag har lite småpyssel med exjobbet kvar, som jag mentalt klamrar mig fast vid. Annars har jag faktiskt insett att jag har ett försörjningsproblem. Jag får kanske anmäla mig till arbetsförmedlingen. Inte för att jag tror att de kan hjälpa mig, utan att jag, om jag trots allt inte har något jobb om 90 dagar får grundbidraget för arbetslösa.

Sedan slår det mig att jag nu tillhör de lägre i samhället, dräggen som inte lyckas få något jobb. Oj då. Vad skriver jag nu, sådant får man väl inte skriva offentligt, eller? Men jag hör till dom. Dom där. Jag är förlorad till systemet och i beroendeställning så det skriker om det. Hjälp! Skit. Så självständig var man.

Elände. Det är bara elände med mig just nu. Utbildning har man, men ingen erfarenhet. Så så var det med det. Jag får kanske kasta in handduken och börja tömma papperskorgar igen. Fast det var ju inte det jag hade tänkt efter tre års universitetsstudier.

Jag vet vad jag också har. En sjuhelsikes förkylning! (Som tvingar mig att tacka nej till mitt extrajobb imorgon. Typiskt. Jag behöver ju pengar nu...)

Blä.

Jag drömde härom natten att jag hade jättemånga besökare på bloggen för att jag lagt in den på bloggtoppen. Det var lite komiskt.

I kväll upptäckte jag att min externa hårddisk förmodligen kraschat... Där ligger alla mina foton och all min musik och det mesta har jag inte kopior på. Jag är en sån som säger åt alla att ta säkerhetskopior, men inte orkar göra det själv. Det som är bra är att jag inte känner mig för ledsen för det. Jag har hundratals bilder på växter i olika skeden under året och det är ju tråkigt om det vore borta. Men, ja, jag vet inte. Om man är villig att betala går det säkert att få ut filerna.

I morgon ska jag i alla fall åka iväg på en efterlängtad semester. Egentligen är jag väl arbetslös. Men hur som helst ska jag vara ledig och njuta av det. De senaste dagarna har jag varit trött, så trött. Det hjälper inte att sova heller. Jag har jobbat hårt på sista tiden och behöver andas ut lite. Så nu ska jag försöka att inte oroa mig för att inte få något jobb. Inte för hårddisken heller.

Det är väldigt många "jag" i den här texten. Jag känner mig lite självcentrerad. Dumt. Jag skulle vilja skriva om dagens stora händelser, om politik och viktiga saker. Men, såna ryck kommer inte varje dag. Tyvärr. Jag skriver om det jag skriver och oroar mig inte mer över det. Bra! No worries. Gött.

Jag får tacka för gratulationerna till examen. Men... jag är inte färdig än! Någon klok människa sa någon gång att man inte ska ropa hej förrän man är över ån. Och även om jag känner att jag börjar stranda så är jag inte på fast mark än.

Jag känner mig inte glad. Jag är kanske nöjd... Arbetet är ju i princip klart.
Det är ju skit att när man stressat och oroat sig så mycket, att man inte kan väga upp det med att bli nöjd och fira efteråt. Men nej, så funkar inte jag. 90% oro, 10% glädje. Kasst.

Men jag har definitivt slutat oroa mig nu. Tröttheten har slagit till. Äntligen slappnar jag av. J påstod att jag haft en urladdning nu. Ja, jo, så kan man nog se det. Nu behöver jag vila upp mig. Men jag har lite kvar. Jag behöver få klartecken att jag får publicera de bilder jag vill i arbetet innan jag kan lämna in det till examinatorn. Helst ska det ske imorgon. Ett gott råd: kontakta upphovsrättshavare i tid. Men nu orkar jag inte bry mig. Jag är klar. Jag kommer lämna in i det snaraste och jag kommer att bli godkänd.

Det som känns så konstigt är att alla berömmer mitt arbete så mycket. Jag tror på allvar att det är min skola som håller låg standard. Jag har ju typ bara krafsat ner nåt, eller? Men min handledare sa att det var det bästa exjobb han läst inom mitt program. Va? Men han är lite lurig, så jag kan tänka mig att det kan vara något han säger för att stärka mitt självförtroende. Vad är det med mig? Det kan ju inte vara sant, eller hur? Och exjobbskoordinatorn frågade på min redovisning om mitt arbete kunde användas i undervisningen. Jo, det är klart! Man vill ju bli läst, eller hur? Fast så bra var det inte. Det är bara de som är vana vid en låg standard...

Min handledare ville rekommendera mig till ett jobb också. Ja tack, säger man då. Fast vågar man hoppas? Nej, det är väldigt osäkert ännu.

Men en examen har jag snart. Okej då. Ni får gratulera mig. :)
Nu ska jag fortsätta halvsova...

O, ja. Höll på att glömma. Måste tacka ett par läsare till! Sara och Mia. Så då har jag minst tre läsare. Gött.

Eftersom jag nu har bestämt mig för att lista min blogg på bloggtoppen så är det ett lämpligt tillfälle att beskriva mig själv.

Jag misstänker att jag är naturvetare ut i fingertopparna. Ibland hade jag en föraning om att jag innerst inne var estet. Nog finns det en liten estet i mig också, men jag är nog mest naturvetare. Kanske. Sedan jag var liten har jag fullkomligt älskat alla naturprogram, favoriten var (och är) alla BBC-serier med David Attenborough som berättare. Underbart!

När jag var liten hade jag ett litet dragspel som jag spelade sönder. Jag hade ett munspel (som mina föräldrar kom att hata - hehe) och blockflöjt. När jag var 5-6 år fick jag en billig elorgel för att jag inte kunde sluta tjata om att jag ville lära mig att spela piano. Ett par år senare skaffade familjen piano. Haha! Jag vann! Men sen tog jag lektioner i nio år. Det var genom att bli tvingad upp på scen en gång i månaden som jag kom att älska att stå på scen. (Det kan man inte tro!)

När jag var 9-10 år fick jag min första kamera. Det var en lite plastig sak som köptes billigt på IKEA. Men den användes grymt mycket och mina stackars föräldrar fick lägga mycket pengar på framkallning. Jag fick börja använda deras utrustning några år senare. Min egen systemkamera köpte jag 2001, men nu vill jag komplettera med ett digitalt kamerahus. Tips! Jag fyller snart år. ;)

Idag (!) redovisade jag mitt exjobb och titulerar mig landskapsingenjör. Vad som sker i framtiden är skrivet i stjärnorna.

En regnig kväll sitter jag gärna inne framför en bra film med katten i knät. Jag är inte så mycket för att gå på krogen, skrika och bli skriken i örat medan man super bort vett och balans. Jag försöker undvika alla former av droger eftersom det är obehagligt och det skadar kroppen. Mitt intresse för en hälsosam livsstil kom väl när jag själv började träna, för ett par år sedan.

Det är roligt att laga nyttig och god mat, baka, sylta och safta.

Något som jag brottas med är min ständiga oro för att inte prestera tillräckligt, vilket ofta leder till att jag överpresterar. Hjälp mig med det, snälla!

Jag läser inte speciellt mycket, men jag lärde mig läsa när jag var 4 (skryt, jaja...). Något som jag tycker är viktigt är dock hur man använder det svenska språket. Den allmänna blogg-sms-svenskan som håller på att erövra världen är hemsk. Språket ska vara korrekt! Jag är gärna språkpolis.

För övrigt är jag väl hyfsat teknisk. En del kallar mig datanörd, men det är nog mest för att jag spenderar mycket tid framför skärmen. Egentligen skulle jag vilja ligga ute i trädgården och rota i ogräset. Problemet är bara att jag bor i lägenhet för tillfället...

Jag försöker lära mig att spela gitarr också. Hade jag 52 timmar på dygnet, varav minst 30 timmar ledig fritid skulle jag också måla igen och hinna med allt som jag redan nämnt.

Ja just det. Ibland försöker jag vara rolig också, men det är mest dåliga ordvitsar som ingen uppskattar... Nämnde jag att jag är velig också? Och tankspridd...?

Att jag just nu lyssnar på "Danny - Play It For The Girls" säger absolut ingenting om mig.

Jag har allvarligt börjat fundera på att lista min blogg i bloggtoppen... Om jag nu ska köra seriöst på det här, så är det kanske ett bra sätt att få läsare. För läst vill man ju bli. Varför sitter man annars och publicerar sig själv titt som tätt?

I dagsläget har jag en trogen läsare. Tack! :) Men man vill ju alltid ha mer mer mer! Girigheten är det inget fel på här inte.

Äh, ska jag eller ska jag inte? För bara ett par veckor sen var jag en hårsmån från att lägga ner. Det var väl allt eller inget antar jag. Och är väl fortfarande. Det är ingen idé att sitta och skriva till en stackars person. Förlåt!

Jaha.. imorgon ska jag redovisa mitt exjobb. Jag är inte nervös, bara stressad... eller så är jag nervös och försöker undertrycka det, eller så är jag bara nervös för att jag borde vara det. Det är ju nu det gäller liksom. Det är min examen som hänger på det här. Säger jag ett enda ord fel kanske jag inte får ut min examen och då är det kört för alltid!

Eh.. eller kanske inte. Jag känner mig lugn. Jag ska bara lalla upp där på scenen trycka in mitt usb och göra min grej. Jag har övat några gånger idag och det känns bra. Jag håller tiden och jag har ett ordagrant manus. Jag har aldrig varit så väl förberedd förr.

Jag är så trött, men jag vill inte gå och lägga mig, för imorgon är det måndag och jag måste jobba hårt. Jag har exjobbsredovisning på onsdag och jag måste bli klar med min presentation och opponering. Men det som känns jobbigast är att jag måste ringa några förlag och be om tillstånd att publicera några bilder. Det borde inte vara så hårt, men jag har alltid tyckt att det är jobbigt att ringa företag och människor jag inte känner. Det är också därför jag har dragit på det ända till nu. Men nu måste jag. Arbetet ska vara helt tryckklart på fredag.

Jag känner riktig söndagsångest idag. Det är inte så ofta. Det är inte det att jag är nervös inför presentationen. Jag känner att jag har så mycket material och kan det så bra att presentationen blir en lätt match, särskilt som det verkar som om det inte är så höga krav på min skola... Men jag är lite stressad. Jag är nog lite orolig att arbetet inte hållet tillräckligt hög klass. Men med tanke på hur vissa arbeten ser ut, så borde mitt gå igenom...

Åh, jag blir så trött på mig själv att jag ska gå och oroa mig för allt hela tiden! Någon som vet hur man botar nervösa människor?