Min bästa kompis har börjat blogga och han har skrivit om mig. Han har dessutom länkat till min blogg, vilket har skänkt mig några klick i statistiken. Det tackar jag för och vinkar till nya läsare! Nu vill jag länka till hans också, som tack: nordh.blogg.se.

Jag tänkte berätta hur vi lärde känna varandra.

Det var en kulen senhöst år 2002 och jag hade flyttat hem till mina föräldrar igen efter ett drygt år på turné i Sydsverige. Jag var arbetslös och deppig och ville definitivt inte bo hemma igen. Min kompis, nämnd i Nordhs blogg som Mamman, hade ett jobb på Konsum där hon lärt känna Nordh. Det jag fått höra om honom var att han var intim i sitt sätt att vara mot Mamman, att han alltid såg henne i ögonen alldeles för länge och jag minns att han vid något tillfälle gav henne en liten present. Då fick hon nog och sa ifrån. Det är klart man tror att en kille som tar långa tillfällen att prata med en, ser en i ögonen länge, skrattar mycket och dessutom ger en presenter stöter på en! Det trodde både Mamman och jag även en stund efter att Nordh bedyrat att så inte var fallet.

Mamman presenterade mig för chefen på Konsum och snart hade jag också jobb. Det dröjde några dagar innan jag fick träffa Nordh. Det fanns två killar till på butiken med samma namn, så när varje gång jag träffade en ny *-* så synade jag honom och frågade sen Mamman om det var han. Jag minns faktiskt inte ögonblicket när vi först träffades, men jag minns att jag var vaksam mot honom länge. Han var precis likadan mot mig och det var lite jobbigt.

Jag hade precis börjat lugna mig när bomben kom. En dag när Nordh och jag var ensamma i lunchrummet frågade han om jag ville flytta ihop med honom. Eftersom jag tänker snabbt eller inte tänker alls och just den här gången bara tänkte på faktumet att jag inte ville bo hos mina föräldrar svarade jag genast ja. Och nu var det Nordhs tur att bli paff. Han replikerade något osäkert skrattande att jag kanske ville tänka över det hela lite först. Och efter några sekunders eftertanke lät det som ett bra förslag. Så jag funderade på det i några dagar, eller några veckor. Men vi delade lägenhet från juni till augusti året därpå. Hur det gick tänker jag inte gå in på nu. Det är en alldeles för lång historia, men eftersom vi än idag är vänner så kan ni ju lätt dra slutsatsen att det åtminstone gick ganska bra.

Och snipp snapp snut, så var sagan slut.

Oh, ja... Jag kanske ska tillägga för tydlighetens skull eftersom nästan alla frågar och de som inte frågar undrar säkert ändå, att jag och Nordh aldrig varit tillsammans, vi har aldrig varit på väg att bli tillsammans och vi kommer aldrig att bli tillsammans. Vi känner varandra bara utan och innan.