Viburnum x burkwoodii - Hybridolvon
Nu blommar hybridolvonet, Viburnum x burkwoodii. Det är en korsning mellan Viburnum carlesii, luktolvon, och Viburnum utile.
V. carlesii härstammar från Korea och är en brett växande buske på ca 1,5 m i höjd. Bladen är brett äggrunda, ca 8 cm långa och ojämnt tandade. De rosavita blommorna sitter i halvklotsformade täta knippen och kommer samtidigt med bladen i maj. Blommorna har en mycket kraftig parfymaktig doft. I september-oktober utvecklas frukter i klasar, vilka är först röda och sen svartnar. Arten trivs bäst i halvskugga.
V. utile härstammar från centrala Kina och är troligen inte härdig hos oss. Denna är städsegrön (fäller inte bladen på hösten).
På 1920-talet korsade man dessa två arter och fick fram en hybrid som man kallade Viburnum x burkwoodii. Den hade fått V. utiles glänsande, vintergröna blad och V. carlesiis köldtålighet och blommade dessutom rikt. Blommorna doftar inte riktigt lika starkt som luktolvonets, men har ändå ganska riklig doft.
Växtsättet är mer upprätt än V. carlesii och har mer regelbundet tandade blad. Den blir omkring 2 meter hög och de vitrosa blomställningarna är 6 cm breda och kommer i maj. Växtsättet är ganska glest och på vårvintern kan den se lite tråkig ut med sina hängande blad.
Denna hybrid är kanske inte riktigt lika härdig som sin mamma (V. carlesii), men klart härdigare än pappan. Den uppges ändå kunna fungera upp till zon 4, som ofta också V. carlesii anges härdig till. Det som troligen händer när V x burkwoodii används på gränsen till sin härdighet är att den inte blir lika hög. Den når gissningsvis en full höjd på 1,5 m i stället för 2 m. Eftersom den är vintergrön är den också känslig för tjältorka, som uppstår då solen och eventuell vind på våren får bladen att avdunsta vatten, men då marken fortfarande är frusen kan växten inte ta upp det vatten den behöver och torkar in. Detta kan förhindras/minskas genom att plantera växten i skuggigt och vindskyddat läge och/eller täcka över den under riskperioden då solen värmer fast tjälen fortfarande sitter i.
Det bästa läget är alltså halvskugga och vindskyddat. Jorden bör vara fuktighetshållande och näringsrik. Se bara till att inte sätta dem för blött - hellre lite för torrt än i ett kärr.
Källa är huvudsakligen Blommande buskar och träd av Tor Nitzelius. Bilderna är mina egna, tagna igår.
V. carlesii härstammar från Korea och är en brett växande buske på ca 1,5 m i höjd. Bladen är brett äggrunda, ca 8 cm långa och ojämnt tandade. De rosavita blommorna sitter i halvklotsformade täta knippen och kommer samtidigt med bladen i maj. Blommorna har en mycket kraftig parfymaktig doft. I september-oktober utvecklas frukter i klasar, vilka är först röda och sen svartnar. Arten trivs bäst i halvskugga.
V. utile härstammar från centrala Kina och är troligen inte härdig hos oss. Denna är städsegrön (fäller inte bladen på hösten).
På 1920-talet korsade man dessa två arter och fick fram en hybrid som man kallade Viburnum x burkwoodii. Den hade fått V. utiles glänsande, vintergröna blad och V. carlesiis köldtålighet och blommade dessutom rikt. Blommorna doftar inte riktigt lika starkt som luktolvonets, men har ändå ganska riklig doft.
Växtsättet är mer upprätt än V. carlesii och har mer regelbundet tandade blad. Den blir omkring 2 meter hög och de vitrosa blomställningarna är 6 cm breda och kommer i maj. Växtsättet är ganska glest och på vårvintern kan den se lite tråkig ut med sina hängande blad.
Denna hybrid är kanske inte riktigt lika härdig som sin mamma (V. carlesii), men klart härdigare än pappan. Den uppges ändå kunna fungera upp till zon 4, som ofta också V. carlesii anges härdig till. Det som troligen händer när V x burkwoodii används på gränsen till sin härdighet är att den inte blir lika hög. Den når gissningsvis en full höjd på 1,5 m i stället för 2 m. Eftersom den är vintergrön är den också känslig för tjältorka, som uppstår då solen och eventuell vind på våren får bladen att avdunsta vatten, men då marken fortfarande är frusen kan växten inte ta upp det vatten den behöver och torkar in. Detta kan förhindras/minskas genom att plantera växten i skuggigt och vindskyddat läge och/eller täcka över den under riskperioden då solen värmer fast tjälen fortfarande sitter i.
Det bästa läget är alltså halvskugga och vindskyddat. Jorden bör vara fuktighetshållande och näringsrik. Se bara till att inte sätta dem för blött - hellre lite för torrt än i ett kärr.
Källa är huvudsakligen Blommande buskar och träd av Tor Nitzelius. Bilderna är mina egna, tagna igår.
Kommentarer
Postat av: Annika
Hej. Lyckades hitta detta inlägg när jag googlade på hybridolvon, eventuellt carlesii, är osäker på vad jag har.
Anledningen är att jag skulle vilja vet hur hårt man vågar beskära den. Vår är ganska gammal, säkert 25 år, kanske mer. Jag brukar klippa den lite så den inte blir alltför stor, men nu är den snart som ett jätteträd och börjar ta för stor plats.
Undrar om du har en aning om detta?
mvh
Annika
Trackback
