Jag skriver detta angående mitt förra inlägg. Jag tänkte svara på kommentarerna med en kommentar, men upptäckte att det blev långt nog att få bli ett eget inlägg, så så får det bli. Och så lägger jag till lite till...

Loves kommentar var att jag får det att låta så härligt, men det är verkligen härligt också! Visst är det jobbigt, men känslan av att jag faktiskt orkar är underbar - en kick bara det.

Lina undrade hur jag hittar motivationen. Det är nog bara en fördel i sammanhanget att jag inte trivs på jobbet. Att trivas bättre på gymmet är en morot för att gå dit. Men jag tränar inte alls så ofta som jag skulle vilja. En-två gånger i veckan bara. Och vissa veckor infinner sig inte motivationen alls. Fast det är klart, jag rör mig ju mycket på jobbet. Vissa skulle påstå att så mycket som jag rör mig på jobbet behöver jag inte gå till gymmet. Men gymmet bygger upp och jobbet sliter. Gymmet muntrar upp och jobbet... ja.

Lina skriver att hon bara orkar promenera. Så var det för mig också i början. Jag började promenera för några år sedan för att så småningom få lite bättre kondis och höll på med det ett bra tag innan jag började jogga. Tog korta turer på tjugo minuter när de första tio var rask gång. Det ska vara lätt i början, annars ger man upp. En gång tänkte jag se hur långt jag orkade jogga och valde min långa promenadväg. Det visade sig att jag orkade hela vägen! Visst var jag helt utmattad, men så stolt! Sedan dess har jag joggat. :)