Jag får ofta frågan varifrån jag kommer, eftersom jag inte pratar skånska. "Jaa..." brukar jag svara lite svävande och sedan säga Värmland. Då brukar de flesta höja på ögonbrynen och tycka att jag inte pratar värmländska. Det är nog sant. Jag vet inte riktigt vilken dialekt jag har. Jag tror att jag har en tendens att falla in i den dialekt som den jag pratar med har. Det är inget medvetet och faktiskt riktigt pinsamt, som om jag skulle härmas. Så ibland skäms jag lite.

Jag bodde mina första åtta år i Dalarna, med en pappa från gränsen mellan Dalarna och Värmland och en mamma från Stockholm, men med dialektala tendenser från Dalarna eftersom hon bott där några år som liten. På den tiden omgavs jag av dalmasar och dalkullor och pratade nog ganska mycket dalmål med rullande L och uppåtgående klang.

När familjen flyttade till Värmland fick jag uppleva ett helt nytt språk. Här fanns så många norgeinfluerade dialektala ord och uttryck. Vi fick i skolan, under mitt första år till och med lära oss Frödings riktigt värmländska verser. Till exempel Dumt fôlk fick vi uppläst för oss. Jag fattade ingenting. Men jag lärde mig mer och mer och efter några år pratade jag mer värmländska än dalmål. Jag minns att min forna pojkvän från Västmanland tyckte att jag nästan pratade norska ibland.

Sen flyttade jag till Blekinge och senare Skåne. Till detta har jag spenderat en hel del tid i Stockholmstrakten och i Västmanland. Och överallt tenderar jag att ta efter. I början av min skånetid hade jag riktigt svårt att förstå folk. Nu har jag  själv börjat kalla frukostfrallor för bullar, som man gör i Skåne. Och jag har börjat få lite sydländsk melodi i mitt tal. Helt utan att mena det. Nu blir jag ju också självklart influerad av sambon, som kommer från Halland.

Så vad har jag för dialekt?

Jag såg detta inslag om Jonas Bergqvist, som föddes i Skåne, men flyttade till Dalarna som sextonåring och kände igen mig direkt. Skillnaden är att mitt tal är en jäkla röra av allt möjligt.