När jag nyss gick hem till min nya lägenhet i Norrköping (japp, jag flyttade från studentrummet i helgen) efter ännu en dag på mitt nya jobb i Norrköping strilade regnet ner. Det har det gjort nästan hela dagen. Och gårdagen. Jag är numera lycklig innehavare av ett rejält regnställ av varsel-typ, dvs skrikgult och med reflexer, och ordentliga gummistövlar med stålhätta och trampskydd. Jag är verkligen lycklig över det idag! Tillsammans med kepsen märker jag knappt att det regnar. Jag blir inte blöt någonstans. Inte ens glasögonen blir prickiga.



I början tyckte jag det var lite pinsamt att gå omkring på stan i arbetskläder. Man syns ju verkligen, och folk tittar ju också. Men nu bryr jag mig inte. Jag orkar inte. Visst tittar de, men då tittar jag tillbaka.

Jag tycker det är roligt med kläder. Jag är ingen modefreak som i och för sig de flesta verkar vara nu för tiden, men jag tycker om att köpa lite nya kläder då och då, och piffa till mig och se lite fräsch ut. Men med det här jobbet går man ju med varselkläder hela dagarna och när jag kommer hem åker mysbyxorna på. Det blir inte mycket piff här inte. Det är tråkigt.

Jag började närma mig lägenheten och gick och tittade ner i asfalten när jag såg något jag tyckte liknade en liten benbit och tänkte att det kanske suttit på något litet djur. Ja, livet är hårt för små djur. Risken att dö är stor. De måste verkligen lägga all tid och energi på att överleva. Sen ser jag upp och ser en skylt som visar att jag just går förbi en frisör. Det slår mig att vi människor inte direkt tänker på att vi kan dö. Vi har inte alls samma hårda liv som djuren. Vi bekymrar oss istället med samma entusiasm för hur vi ser ut i håret.

Galet, tänker jag och blir återigen nöjd med mitt skrikgula regnställ.