Jag är helt slut. Om jobbet var jobbigt så var det inget mot den här kursen. Den är istället mentalt jobbig och det är i alla avseenden värre om man bortser från förslitningsskador. ;) Jag har fått tillbaka nästan alla stressymtom jag hade när jag var som mest engagerad i kåren och samtidigt försökte prestera i plugget.

Kursen började bra (ironisk) med 230 växter att lära sig på två veckor. Efter bara en vecka behövde jag magmedicin och gick konstant på Ipren pga spänningsvärk. Svårt att sova är klart man har när man har så hög puls att man flämtar. Jag är helt allvarlig när jag påstår att jag kände hur pulsen ökade på morgonen bara jag slog upp ögonen. Det är inte behagligt! Så när jag upptäckte att jag blödde i magen tog jag mig samman och slog av strömbrytaren ett tag. Jag lovade pappa att gå till läkaren också, vilket jag förmodligen inte kommer göra... Hmm. För nu känns det lite bättre.

Jag har tenta på tisdag och jag har förstått att jag inte kommer att klara mig, men omtentan är den 3 oktober. Sen blir jag förstås lite stressad när jag tänker på vad som händer om jag inte klarar den. Jag kan inte göra den nästa år. Ska jag ta ledigt från jobbet för att åka till Alnarp och plugga växter? Nej vet du vad. Så lite stress känner jag för det. Ibland hugger det till i magen.

Jag har i alla fall en ursäkt till att jag inte har skrivit den här gången. ;) Och jag har inte fått näsblod än. Det är ju bra...



Ikväll ska jag träffa min kära J. Har inte sett honom på en vecka eftersom han vägrar träffa mig när jag har mycket plugg. Lite orättvist tycker jag. Jag måste ju ha något att motivera mig med... Just den här veckan har han visserligen varit bortrest, så jag kan inte skylla på honom. Men det ska bli skönt. Det är som om det är den enda gången jag verkligen kan koppla av, när jag är med honom eftersom jag vet att jag inte kan plugga då. När jag är ensam skulle jag ju alltid kunna lägga mer tid på att plugga och jag får dåligt samvete.

Å andra sidan är lite lite småroligt. Jag tycker om att läsa om växter och att lära sig vad som skiljer dem åt. Det är tidspressen jag inte klarar av. (Ska jag nog undvika att säga i en eventuell anställningsintervju.)

Nåja, det var det om det. Hittar inget bra sätt att avsluta det här, så jag får runda av med dessa ord.
Jag hoppas att jag tar mig tid och skriver snart igen.