Jag var hos en kompis med en tvåmånaders bebis idag. Känslorna är kluvna. Jag har alltid tänkt att jag inte vill ha barn. Jag menar, de tar upp all ens tid, man får aldrig någonsin vara ifred igen. Man offrar sig själv och hela ens liv på någon som inte bett om att få komma till och som otacksamt tar en för given. Man skulle ägna för mycket koncentration på att oroa sig över dem. Och när man är deppig själv, även då måste man bortse från sina behov "för barnens bästa" som det alltid heter. Är inte det att kasta bort sitt liv?

Å andra sidan... att ha ett litet knyte i sin famn som vill ligga där, nära en förevigt, en liten person som man får se utvecklas, en liten del av sig själv. Att alltid ha någon där, kanske inte som mitt direkta stöd, men någon att dela vardagen med. Att välja bort det, är inte det att kasta bort sitt liv? Och tänk om man vaknar upp när man är 45 och inser att ens liv är slut, inget är roligt längre, man är helt ensam i världen och att man skulle skaffat barn medan man kunde.

Frågan är vad som är mest egoistiskt, att skaffa barn för att uppfylla sig själv, eller att låta bli för att få all den där tiden till sig själv.

Nja, jag väger nog fortfarande över lite på första argumentet. Det finns så mycket jag vill göra, som jag skulle vara tvungen att välja bort. Men jag har ju några år på mig att vela hit och dit (kanske). Först och främst måste man ju dessutom hitta någon att få barn med...