Dagens rätt
Inspirerad av Nordh.
Tonfisksgryta.
en liten burk champinjoner
en liten burk majs
en burk tonfisk i vatten
ett paket krossade tomater (500g)
1 köttbuljongtärning
chili
svartpeppar
serveras till bandpasta
Omdöme: Funkar som nödmat. Smakar lite som makrill i tomatsås.
Tonfisksgryta.
en liten burk champinjoner
en liten burk majs
en burk tonfisk i vatten
ett paket krossade tomater (500g)
1 köttbuljongtärning
chili
svartpeppar
serveras till bandpasta
Omdöme: Funkar som nödmat. Smakar lite som makrill i tomatsås.
Om att jogga
Jag skriver detta angående mitt förra inlägg. Jag tänkte svara på kommentarerna med en kommentar, men upptäckte att det blev långt nog att få bli ett eget inlägg, så så får det bli. Och så lägger jag till lite till...
Loves kommentar var att jag får det att låta så härligt, men det är verkligen härligt också! Visst är det jobbigt, men känslan av att jag faktiskt orkar är underbar - en kick bara det.
Lina undrade hur jag hittar motivationen. Det är nog bara en fördel i sammanhanget att jag inte trivs på jobbet. Att trivas bättre på gymmet är en morot för att gå dit. Men jag tränar inte alls så ofta som jag skulle vilja. En-två gånger i veckan bara. Och vissa veckor infinner sig inte motivationen alls. Fast det är klart, jag rör mig ju mycket på jobbet. Vissa skulle påstå att så mycket som jag rör mig på jobbet behöver jag inte gå till gymmet. Men gymmet bygger upp och jobbet sliter. Gymmet muntrar upp och jobbet... ja.
Lina skriver att hon bara orkar promenera. Så var det för mig också i början. Jag började promenera för några år sedan för att så småningom få lite bättre kondis och höll på med det ett bra tag innan jag började jogga. Tog korta turer på tjugo minuter när de första tio var rask gång. Det ska vara lätt i början, annars ger man upp. En gång tänkte jag se hur långt jag orkade jogga och valde min långa promenadväg. Det visade sig att jag orkade hela vägen! Visst var jag helt utmattad, men så stolt! Sedan dess har jag joggat. :)
Loves kommentar var att jag får det att låta så härligt, men det är verkligen härligt också! Visst är det jobbigt, men känslan av att jag faktiskt orkar är underbar - en kick bara det.
Lina undrade hur jag hittar motivationen. Det är nog bara en fördel i sammanhanget att jag inte trivs på jobbet. Att trivas bättre på gymmet är en morot för att gå dit. Men jag tränar inte alls så ofta som jag skulle vilja. En-två gånger i veckan bara. Och vissa veckor infinner sig inte motivationen alls. Fast det är klart, jag rör mig ju mycket på jobbet. Vissa skulle påstå att så mycket som jag rör mig på jobbet behöver jag inte gå till gymmet. Men gymmet bygger upp och jobbet sliter. Gymmet muntrar upp och jobbet... ja.
Lina skriver att hon bara orkar promenera. Så var det för mig också i början. Jag började promenera för några år sedan för att så småningom få lite bättre kondis och höll på med det ett bra tag innan jag började jogga. Tog korta turer på tjugo minuter när de första tio var rask gång. Det ska vara lätt i början, annars ger man upp. En gång tänkte jag se hur långt jag orkade jogga och valde min långa promenadväg. Det visade sig att jag orkade hela vägen! Visst var jag helt utmattad, men så stolt! Sedan dess har jag joggat. :)
På löpbandet
Jag springer, långsamt och lugnt. Jag har oändliga krafter. Jag befinner mig på savannen en sommarlik solig dag och jag ska springa till horisonten. Mitt hår fladdrar lätt kring öronen, det kan jag se i spegelbilden i fönstret framför mig. Utanför är det mörkt och kallt. Årets första snö slänger i luften och människor är kalla och blöta. Bilarnas lyktor skapar reflexer i den våta vägbanan. Men jag befinner mig på savannen, jag är varm och lugn. Inget kan skrämma mig här. Jag ser savannens djur på avstånd, men jag är inte rädd, för de kan inte skada mig här. Jag ser horisonten framför mig. Dit ska jag.
Min andning är lugn och regelbunden, jag andas med munnen stängd. Det kommer dröja länge innan jag blir trött. Tio minuter har gått och på löpbandet bakom mig ställer sig en ung man som påminner om min kära pojkvän. Han springer snabbt, liksom honom. Jag kan inte låta bli att snegla på honom genom hans reflexion i fönsterrutan.
Tankarna vandrar vidare till jobbet, till hemmet, framtiden och tillbaka till savannen. Jag är en fri människa utan krav på mig. Jag har inget arbete, jag lever med naturen som en forntidsmänniska. Jag springer barfota mot horisonten. Det påminner mig om att jag måste köpa nya skor nu när jag har börjat springa inomhus. Jag behöver ordentliga löparskor.
När trettio minuter gått stiger mannen bakom mig av bandet och torkar svetten. Han sprang fort. Jag springer långsamt och lugnt och har krafter kvar. Jag andas fortfarande med munnen stängd. Utanför fortsätter snöandet och regnandet. Blöta människor strömmar till gymmet.
Trettiofem minuter. Det börjar bli svårt att koncentrera sig på savannen. Jag stirrar blint framför mig och ser enstaka träd närma sig långsamt. Tankarna surrar fortare. Jobbet, hemmet, jobbet... Jag vill fortfarande vara barfota på savannen. Ljudet från löpbanden runt omkring mig är högt. Men på savannen är det tyst och varmt och skönt.
Trettiosju minuter. Vid fyrtio minuter ska jag börja sakta ner. Jag tittar ofta på timern nu. Jag försöker koncentrera mig på bilarna utanför. Någon har stannat vid vägkanten med varningsblinkers på. Jag undrar om det är problem med bilen eller om det bara var ett bra ställe att hämta upp människor på eftersom det regnar.
Trettioåtta minuter. Å vad långsamt det går nu. Savannen, savannen...
Trettionio minuter. Nu är det snart dags. Jag känner ett lätt tryck över bröstet. Pulsen är hög nu. Precis som det ska vara. Nedräkning nu. Jag stirrar på timern. Vid 40 saktar jag ner och promenerar i fem minuter.
Jag är nöjd och svettig.
Min andning är lugn och regelbunden, jag andas med munnen stängd. Det kommer dröja länge innan jag blir trött. Tio minuter har gått och på löpbandet bakom mig ställer sig en ung man som påminner om min kära pojkvän. Han springer snabbt, liksom honom. Jag kan inte låta bli att snegla på honom genom hans reflexion i fönsterrutan.
Tankarna vandrar vidare till jobbet, till hemmet, framtiden och tillbaka till savannen. Jag är en fri människa utan krav på mig. Jag har inget arbete, jag lever med naturen som en forntidsmänniska. Jag springer barfota mot horisonten. Det påminner mig om att jag måste köpa nya skor nu när jag har börjat springa inomhus. Jag behöver ordentliga löparskor.
När trettio minuter gått stiger mannen bakom mig av bandet och torkar svetten. Han sprang fort. Jag springer långsamt och lugnt och har krafter kvar. Jag andas fortfarande med munnen stängd. Utanför fortsätter snöandet och regnandet. Blöta människor strömmar till gymmet.
Trettiofem minuter. Det börjar bli svårt att koncentrera sig på savannen. Jag stirrar blint framför mig och ser enstaka träd närma sig långsamt. Tankarna surrar fortare. Jobbet, hemmet, jobbet... Jag vill fortfarande vara barfota på savannen. Ljudet från löpbanden runt omkring mig är högt. Men på savannen är det tyst och varmt och skönt.
Trettiosju minuter. Vid fyrtio minuter ska jag börja sakta ner. Jag tittar ofta på timern nu. Jag försöker koncentrera mig på bilarna utanför. Någon har stannat vid vägkanten med varningsblinkers på. Jag undrar om det är problem med bilen eller om det bara var ett bra ställe att hämta upp människor på eftersom det regnar.
Trettioåtta minuter. Å vad långsamt det går nu. Savannen, savannen...
Trettionio minuter. Nu är det snart dags. Jag känner ett lätt tryck över bröstet. Pulsen är hög nu. Precis som det ska vara. Nedräkning nu. Jag stirrar på timern. Vid 40 saktar jag ner och promenerar i fem minuter.
Jag är nöjd och svettig.
