Jag var hos en kompis med en tvåmånaders bebis idag. Känslorna är kluvna. Jag har alltid tänkt att jag inte vill ha barn. Jag menar, de tar upp all ens tid, man får aldrig någonsin vara ifred igen. Man offrar sig själv och hela ens liv på någon som inte bett om att få komma till och som otacksamt tar en för given. Man skulle ägna för mycket koncentration på att oroa sig över dem. Och när man är deppig själv, även då måste man bortse från sina behov "för barnens bästa" som det alltid heter. Är inte det att kasta bort sitt liv?

Å andra sidan... att ha ett litet knyte i sin famn som vill ligga där, nära en förevigt, en liten person som man får se utvecklas, en liten del av sig själv. Att alltid ha någon där, kanske inte som mitt direkta stöd, men någon att dela vardagen med. Att välja bort det, är inte det att kasta bort sitt liv? Och tänk om man vaknar upp när man är 45 och inser att ens liv är slut, inget är roligt längre, man är helt ensam i världen och att man skulle skaffat barn medan man kunde.

Frågan är vad som är mest egoistiskt, att skaffa barn för att uppfylla sig själv, eller att låta bli för att få all den där tiden till sig själv.

Nja, jag väger nog fortfarande över lite på första argumentet. Det finns så mycket jag vill göra, som jag skulle vara tvungen att välja bort. Men jag har ju några år på mig att vela hit och dit (kanske). Först och främst måste man ju dessutom hitta någon att få barn med...

Solen var fortfarande uppe när jag gick från jobbet i eftermiddags. Det gjorde mig så lycklig. Jag hade energi till att ge mig utt på en joggingrunda, men jag dröjde mig kvar vid fikat och nu har solen gått ner och jag vill bara gå och lägga mig. Mörkret gör mig så trött. Det är så stor skillnad mellan sommar och vinter. På sommaren kan jag knappt sova och på vintern kan jag knappt hålla mig vaken.
Det bästa vore om man själv skulle kunna välja när man vill att solen skulle gå upp och ner. Jag hade valt 7.00-20.00. Åtminstone inte mindre än så. Det kan ju inte vara nyttigt att leva i mörker. Tack och lov bor jag i Skåne, så jag slipper permanatten i norr. Fy så hemskt!

Är man en riktig gris kan man dessutom se fram emot ökad svettlukt och ökat behov av närhet... (Det märks tydligt på puben.) Att då inte befolkningsmängden i innersta, mörkaste norrland är högre än i Skåne är ju märkligt. Men det kanske beror på att norrlänningar inte är så sviniga?


Rådet är tydligen att ha fler lampor tända, i synnerhet på morgonen och gärna innan man vaknar. Jaha. Dags att köpa timer och en riktigt stark spotlight att sätta i ansiktet över sängen.

Klockan var strax efter fyra inatt när jag vaknade av att min rumsdörr öppnades. Jag bor i studenthus med fyra rum, så det är rätt mycket olika människor här. Inatt var det en okänd kille som jag bara hälsat på igår. Jag blev inte rädd, men ganska förvånad när han trots att han gått fel stängde dörren om sig och låste. Och så tände han taklampan.
"Hej, vad gör du?" sa jag. Jag vet inte om han uppfattade mitt nattliga rossel med sitt tillfällighetstinnitus som han förmodligen fått under nattens fest. Men när han vände sig om såg han sig omkring en stund innan han fattade var han var, mumlade med minst lika rosslig röst som jag "oj ursäkta" och skyndade sig ut. Tack och lov kom han ihåg att släcka lampan efter sig.
När jag kom hem efter jobbet dök grannen ovanpå på mig med tusen ursäkter å sin kompis vägnar, som tydligen gått raka vägen (efter toalettbesöket) upp till honom och skamset berättat om sitt misstag. Tydligen var det inte första gången han gjort nåt liknande och tydligen vet ingen om han vågar komma hit igen.
Skönt att han tar det hårdare än jag...