Jag försöker hålla fast vid tanken att jag gjorde rätt som flyttade för det här jobbet.

Det kommer bli en jobbig vecka.

Idag var en ganska okej dag. Måndag betyder städdag. Det innebär ett lätt intelligensbefriande låghastighetsjobb som passar utmärkt när man är lite måndagstrött och småsliten. Jag pratar om plockpinne, sopsäckar och tömning av papperskorgar. Det är bara all hundbajs som stör. Efter en hel dag i bilen känns det som om kläderna sugit åt sig lukten och man själv går omkring och stinker. Förmodligen gör man det också...

Jag har skrivit om skräpplockning förr men de områden jag jobbar i nu är så mycket bättre. Här slänger man det mesta skräpet i papperskorgarna! *Fanfar*

Två äventyr förhöjde kvaliteten på dagen. Den första var när jag upptäckte vad som fanns i botten av en papperskorg. Det krälade och kröp och var gult. Med tanke på rubriken jag valt kan ni nog gissa. Jag antar att någon slängt något ätbart där för en bra stund sedan. Nu, efter en stund i värmen och med så mycket gott att äta har de små likmaskarna förökats till hundratals. För visst är det väl samma maskar som äter på lik? Hur som helst var det riktigt äckligt. Vi sparade den till sist, stoppade den säcken i en säck som vi sedan stoppade i en till säck och knöt ihop ordentligt. Sen for vi snabbt till returstationen och slängde. Det var till och med så att de var där och hämtade containern direkt efteråt. Väck med de onda maskarna. Bränn dem! Bränn dem!

En annan spännande sak som hände var när vi svängde av på en avfart där två större trafikleder möts. Den här avfarten har två körfält, där vi hela tiden höll till höger eftersom det föll sig naturligt genom att vi på så vis bara fortsatte i samma körfält. På trafikleden till vänster om oss kom en större minibusstaxi med husvagn på släp (!) och började blinka ut till höger. Eftersom det fanns två körfält och bara vi som skulle svänga av antog jag förstås att den skulle välja vänster körfält. Men den fortsatte svänga tills jag fick tvärbromsa. Vid det här laget letade jag panikslaget efter tutan och såg med stora ögon hur sidobackspegeln skrapade mot husvagnssidan. Det såg ut som om den fladdrade. Till slut hittade jag tutan och lade mig på den, men då var vi redan bakom husvagnen och jag kände hur adrenalinet liksom bedövade hela kroppen. Jag och min medpassagerare sommarjobbaren bara gapade av chocken. Sen började vi andas och några sekunder senare brast vi båda ut i ett lättat skratt. Phu! Det var nära.

Man blir arg! De hade ingen anledning att snabbt komma ut i det körfältet eftersom båda körfälten löper sida vid sida en lång bit och inga avfarter finns där. Förmodligen såg de sig inte för och såg oss inte alls. Man blir också chockad och rädd.

Man frågar sig: Vad är det för idioter som är ute och kör egentligen? Bränn dem! Bränn dem! Eller nja...

Fast just nu är jag nog mest lättad över att det gick så bra som det gjorde.
Tack för idag. Imorgon är en ny dag.

Hej världen!
Jag lever.

Jag befinner mig i Norrköping för tredje söndagkvällen i rad nu. Det kommer bli oräkneliga resor mellan Malmö och Norrköping framöver.

Jag huserar i ett studentrum, men flyttar till lägenhet i månadsskiftet. Det är bra. Det enda som inte är bra med det är att helgerna, de värdefulla helgerna jag vill spendera med pojkvän och kisse går åt till flyttpackning. Det gör mig irriterad. Jag tycker inte om att flytta heller. Jag blir arg och otålig. Det kan J intyga efter gårdagen då vi flyttade akvariet till hans lägenhet. Det gick bra till slut efter några timmars slit och blaskande. Fem småfirrar strök tyvärr med, men de var väl för svaga helt enkelt. Ett gott råd till alla som ska företa sig detta är att inte få i sig nåt akvarievatten. Min mage har varit lite upprörd idag... Men akvariet blev jättefint och klart.

Jag har köpt en ny dator, en bärbar som jag är så glad för. Och jag har skaffat portabelt bredband, så nu kan jag ta med datorn och fortfarande surfa nästan var jag vill. Frihet.

Det är tyst utanför mitt fönster ikväll. Det brukar det inte vara. Bilar brukar fara förbi med hög musik. Folk brukar röra sig på gatan och prata och tjoa. Men det beror kanske på att det har regnat. Människor är rädda för regn. Det enda som hörs ibland är bussen som gasar förbi. Jag bor nästan mitt i centrum nu. Om ett par veckor kommer jag bo ett par kilometer söder om stan. Jag hoppas det blir bra.

Jag är inte så orolig. Konstigt nog så är jag väldigt lugn. Jag brukar ha spända axlar, men jag har inte alls haft ont de här första veckorna. Jag har hittat ett par ställen i stan där de erbjuder massage och jag har valt ut två gym jag ska välja mellan. Idag har jag med mig träningskläder så jag kan börja röra lite på mig igen. Stegräknaren sitter dock alltid på. Omkring 12-14 tusen steg brukar det bli dagar när jag jobbar ute.

Nu är det nog dags för mig att gå och lägga mig. Det brukar bli omkring kl 21 annars, idag var jag lite uppe i varv och inte så trött. Men nu kan jag nog somna.

Godnatt världen. Nu vet ni att jag lever och var jag befinner mig.

Jag har fått höra att jag bloggar för lite och det är så sant så sant. Jag skulle gärna vilja uppdatera varje dag. Jag orkar bara inte. Och så är det sällan jag har något bra att säga. Nu kommer det bli ännu mindre bloggande, för jag kommer från och med idag vara i Norrköping söndag kväll till fredag kväll. Jag åker om en timme.

Jag kan inte säga att jag är nervös. Inte speciellt mycket i alla fall.

Inatt ska jag sova på vandrarhem och sen blir det studentrum juli ut. Jag ska titta på en liten billig etta på måndag, som är ledig från den första augusti. Det är ju perfekt. Hjälp mig bara att hålla tummarna för att den verkar okej och verkar ligga i ett okej område.

Så nu slutar sambolivet... typ. Jag kommer vara sambo på helgen och särbo i veckorna. Det blir kanske ganska bra. På veckorna när man är trött efter jobbet är man ju inte speciellt trevlig ändå. Och nu kanske man tar tillvara på helgerna mer.

Jag kommer alltså inte ha någon dator med mig upp eftersom jag nu har en stationär sak. Det kommer bli rastlöst, men jag har laddat med böcker och pod-sändningar. Och så har jag ju matteböcker att räkna lite ur. Det är ju bara fem dagar till att börja med. Och som sagt, man gör ju inte så mycket på kvällarna ändå, förutom att laga mat och äta.

Så nu sticker jag. Jag skriver kanske lite nästa helg. När jag inte har datortorka längre. Ta hand om er.

Något jag har stört mig extra mycket på senaste veckan är alla låtar jag fått på hjärnan. Jag undrar om alla ständigt går runt med musik i huvudet. Så är jag i alla fall. Det har kanske att göra med att jag är auditiv som jag konstaterat i tidigare inlägg. Jag har ofta en och samma textrad sjungandes i huvudet i timtal. Ibland nynnar jag med - tills jag blir irriterad på mig själv och försöker hålla tyst. Men det leder bara till att jag börjar klappra melodin med tänderna. Då är det åtminstone bara jag som hör. Jag försöker nämligen hålla klapprandet på en hyfsat låg nivå och med läpparna slutna. Jag tror inte att någon har kommit på mig ännu. Detta är fasansfullt störande. Sedan mitt undermedvetna kom på det här sättet att hålla fast vid låtar på hjärnan så sitter de i längre.

Frågan är var alla låtar kommer ifrån. Ofta är det förstås någon melodi som spelas på radio som hänger kvar en stund, men ibland kommer det gamla åttiotalsklassiker som jag inte hört på åtminstone några månader. Hur kommer man på sånt?

Jag tänkte bjuda på två favoriter som lätt sätter sig. Håll tillgodo.





Även känd som "We're not gonna take it" av Twisted Sister: